Valstugornas tid snart förbi

Ibland känns det som om valrörelsen pågått sedan Sara Skyttedal (KD) skålade i champagne på Aros Congress Center och decemberöverenskommelsen sprack. Riktigt så är det väl inte, men klart är att denna mandatperiod inte liknar någon annan i svensk politik. En inte alltför djärv hypotes är att även årets valrörelse blir annorlunda. Hur är svårare att sia om.

Vanliga teorier är att det blir den smutsigaste valrörelse vi upplevt och att blir den mest digitala samt att det ena leder till det andra. Anonymiteten på sociala medier gör att människor tycker sig kunna kasta ur sig sådant de aldrig skulle yttra ansikte mot ansikte. 

Inte minst gäller det Twitter, men valet avgörs inte på Twitter. Där finns bara 8 procent av svenskarna. De som dominerar på Twitter är en liten kärna är politiker, journalister, statsvetare och andra opinionsbildare som förstärker varandra genom gillanden och ogillanden, följningar och avföljningar.De flesta väljare bryr sig inte. I den mån man noterar vad som händer på Twitter är det för att det rapporteras i traditionella medier.

Själv håller jag koll men känner mig ungefär som när jag tillsammans med de andra i taffliga gänget stod på skolgården och kollade in de coolare typerna och hur de positionerade sig. Ibland pep man till och kunde i lyckliga stunder få en blick från någon av de coola. Att jämföra med att idag få en uppåtriktad tumme från någon med femsiffrigt antal följare.

Vill man nå många via sociala medier är det Facebook som gäller. Där finns 62 procent av svenskarna någon gång varje vecka. Det var Sverigedemokraterna snabbast på att inse. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort uppnådde SD nästan 1,7 miljoner interaktioner, vilket är nästan lika mycket som övriga riksdagspartier tillsammans.

Riksdagsman Olle Thorell (S) från Surahammar har bestämt sig för att göra sitt för att bryta SD:s dominans. Varje dag lägger han ut en två minuters video där han redogör för sin och partiets ståndpunkt. Det är inte dagsaktuella frågor och hans åsikter överraskar knappast någon men han kan komma upp i över 5000 visningar. 
Det skulle krävas många torgmöten för att nå lika många. Deras tid är förbi. Frågan är hur det går med valstugorna.

I år kommer de att resas som vanligt och de trogna partiarbetarna stå där i sina jackor. Så länge de andra partierna finns där vågar ingen avstå. Jag kommer att sakna stugorna när de försvinner. Den dagen det sker kommer jag att starta den partipolitiskt obundna organisationen ”Rör inte min valstuga”. På programmet står att kämpa för att denna demokratiska institution ska bevaras eftersom den utgör en mötespunkt mellan väljare och valda och en påtaglig påminnelse i stadsmiljön om att det snart är val.

Fast vid närmare eftertanke blir det nog ingen organisation. Det känns lite omodernt, men kanske en Facebookgrupp.

Texten även publicerad i VLT den 19 mars 2018

Det evigt opublicerade scoopet

Jag har proteser i båda höfterna. Fyra gånger har den vänstra hoppat ur, vilket är oerhört smärtsamt och kräver sjukhusvård. När höftledskulan väl är på plats igen återhämtar man sig rätt snabbt men för mig blev den tredje luxationen jobbigare än de andra på grund av en lite för hög dos av det smärtstillande ämnet ketamin. Vilka effekter detta fick framgår av denna text, skriven i tredje person men i högsta grad självupplevt.

 ----------------------------------------------------------------------------------------

”Jag är död.” Förvånat konstaterade hon faktum: Hon hade dött. Varför skulle hon annars befinna sig i denna oändliga vita tomhet? Nyss satt hon i soffan i sommarhuset och försökte låta bli att skrika av smärta för att inte skrämma barnen. Nu var allt som funnits omkring henne borta. Sommaren, huset, maken, barnbarnen. Allt det som varit hennes liv.

Det gör ont, ondare än att föda barn hade hon tänkt förra gången det hände. Men inte dör man väl av att kulan i höftledsprotesen hoppar ur? Kanske var det bara en slump att hennes hjärta slutade slå just när ambulanspersonalen skulle flytta henne från soffan till båren. Hennes tid var ute. Oavsett vad hon hade gjort den 11 juli klockan 9.47 så hade hon dött då. Det här var slutet. För henne. Allting annat skulle fortsätta som vanligt.

För henne fanns nu bara denna tomhet, som hon svävade runt i. Skulle det vara så här nu i evigheters evighet? Eller var den tomma vitheten bara en mellanstation på vägen mot evigheten? Förvånat konstaterade hon att hon inte var sorgsen över allt det hon lämnat, mera sakligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Allt var nytt och oprövat. Ingen som varit med om detta hade kunnat berätta och det skulle inte heller hon kunna göra. Den insikten gjorde att sakligheten för ett ögonblick ersattes av frustration.

I mer än 40 år hade hon ägnat sig åt att registrera, reflektera och rapportera men det hon nu upplevde skulle förbli orapporterat. Döden är det evigt opublicerade scoopet. Döda reportrar har förbrukat sin teckenmängd. Kanske de till och med förlorar lusten till orden. Annars hade de legat nära till hands att konstatera att hon passerat deadline, men den tanken dök aldrig upp. Hon fick annat att tänka på.

Plötsligt fylldes den tomma vitheten av ett myller av färger, blinkande ljus, prickar som kom och försvann. På en gång skrämmande och overkligt vackert. Och hon hörde musik. Den var allt annat än änglalik:

I wanna boom bang bang with your body yo
Were gonna rough it up before we take it slow
Girl lemme rock you rock you like a rodeo
(It’s gonna be a bumpy ride)

Hon kände igen det som av cykellåtarna från gymmet. Den fungerade hyggligt för att få fart på pedalerna men var inget hon skulle ha valt som the soundtrack of her death. Än mindre något hon skulle vilja ha med sig in i evigheten.

Hon hade egentligen aldrig trott vare sig på himmel eller helvete. Men om någon hade definierat helvetet som en plats där man får höra Mohombi sjunga Bumpy ride på repeat hade hon nog nickat instämmande. Då, när hon fortfarande kunde nicka.

Plötsligt greps hon av en stor förtvivlan. Inte för att hon aldrig mer skulle kunna vare sig nicka instämmande eller protestera högljutt. Hon var död. Det var som det var med den saken och inget hon kunde göra något åt. Det som trots allt gjorde henne så bedrövad var att barnbarnen skulle behöva vara med när deras farmor dog.

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne” var ett mantra hon upprepat för sig själv både glada och dystra dagar under de egna barnens uppväxt. Med barnbarnen hade det fått förnyad aktualitet.

Det här barndomsminnet hade hon velat bespara dem. Hon hade hoppats kunna ge barnen minnet av ännu en solig dag på landet. Inte minnet av hur deras pappa packade bilen för att de skulle åka och bada, men att de aldrig kom iväg för att farmor dog i sommarhusets soffa.

Förtvivlan över att hon inte kunnat förskona barnbarnen från den upplevelsen var så stark att knappt märkte Mohombis tjatande om sin bumpy ride försvann i bakgrunden. Hon kände också att vithetens viktlöshet gav vika. I stället låg hon på rygg och kände ett högst påtagligt skumpande.

Då uppstår en rispa i synfältet ovanför hennes huvud. Det är som om en osynlig hand drar isär den mjuka vithet som omslutit henne. Fram träder den kliniskt kala och hårda insidan av en ambulans.

 ”Blodtrycket är bra”, hör hon sköterskan säga samtidigt som trycket på överarmen släpper. Förtvivlan släpper däremot inte. Den är starkare än den förundran hon känner över att åter vara bland de levande.

”Barnen, barnen… De märkte väl inget”, gråter hon.

”Nej, nej. De var inte där, föräldrarna tog ut dem”, försäkrar sköterskan.

Med det låter hon sig nöja. Men självklart skapades ett barndomsminne även denna dag.

”Farmor du skrek jättemycket. Det brukar du inte göra”, sa ett av barnen efteråt.

Det hade hon ingen aning om. Hon insåg att det måste ha varit skrämmande att höra och att det gällde att påverka barndomsminnen när tillfälle gavs.

”Det var inte så farligt. Det lät nog värre än det var”, sa hon överslätande.

Men då var Bumpy ride sedan länge raderad från hennes låtlista.