Nya myndigheter vi kunnat vara utan

Jag är en varm anhängare av jämställdhet och ogillar segregation. Ändå jublar jag inte över att vi sedan årsskiftet har två nya myndigheter som ska främja det ena och motverka det andra: Jämställdhetsmyndigheten respektive Delegationen mot segregation, som kommer att verka under förkortningen Delmos. 

Min bristande entusiasm beror på att jag inte tror att fler myndigheter med luddiga uppdrag löser samhällsproblem. Det kräver politiskt nytänkande och handfasta åtgärder. 

I synnerhet gäller det på integrationsområdet. Det naturliga hade varit att Delmos hade hetat Integrationsmyndigheten för att visa vad man ska verka för, men det hade gett olyckliga associationer till det inte särskilt framgångsrika Integrationsverket. Det startades av socialdemokraterna 1998 och avvecklades av alliansregeringen 2007. Uppdraget var snarlikt Delmos.

Delmos, som finns i Huddinge, har en diger uppgiftslista. Enligt direktiven ska delegationen fokusera på att stärka demokratin, bekämpa brottslighet, minska långtidsarbetslöshet, lyfta skolor, stärka samhällsservicen och minska bostadssegregationen. För den nya myndighetens 15 anställda kan det framstå som en omöjlig uppgift men Delmos ska inte bedriva eget arbete, enligt utredaren Jonas Nygren, tidigare S-kommunalråd i Sundbyberg, idag chef för Hyresgästföreningen. Det är en kunskapsmyndighet med uppdrag att samordna statliga insatser och att stötta kommuner och regioner, framhöll han i en intervju i Dagens Samhälle.

Den tyngsta uppgiften för Delmos är att fördela statliga pengar som förhoppningsvis ska minska segregationen. Men om projektpengar vore lösningen på integrationsproblem skulle det se annorlunda ut i förorterna idag. I decennier har miljarder investerats i satsningar med olika namn men med lika dålig mätbar effekt. S-profilen Nalin Pekgul har varnat för att det har skapats en ”projektindustri”, som befäster gamla strukturer mellan olika grupper och som medför risk för korruption.

Även Jämställdhetsmyndigheten har fördelning av statsbidrag på sin uppdragslista. Det är det mest 

handfasta uppdraget för båda de nya myndigheterna. I övrigt ska de följa, stödja, utvärdera, initiera och givetvis samordna och bidra till samverkan. Ord som kan betyda nästan vad som helst eller ingenting.

Jag är övertygad om att regeringen vill förbättra jämställdheten och bekämpa segregationen. Men då krävs det till bostäder, jobb, lagstiftning och utbildningssatsningar. Alltså sådant som är betydligt svårare att åstadkomma än nya myndigheter. Men nu finns de där. Det är bara att önska lycka till och hoppas att dessa symbolpolitiska nykomlingar inte förhindrar verklig förändring.

Texten även publicerad i VLT 9 januari 2018

Nya

Hellre robotdusch än ingen dusch på äldre dar

”Veckans dusch” var det uttryck som gjorde mig mest beklämd i VLT:s reportage  där personal på ett äldreboende i Västerås beskrev sin arbetssituation. Brist på vikarier gjorde att de boende inte kunde få sin planerade dusch utan fick vänta till veckan därpå.

Dusch en gång i veckan är illa nog, varannan vecka är inte ett värdigt omhändertagande av gamla. Att det möjligtvis handlar om människor som inte minns när de duschade sist är inget försvar. Tvärtom, det är de som inte kan tala för sig som mest behöver omvårdnad.

Vittnesmål från ett boende ger inte hela bilden av äldreomsorgen. De flesta gamla får den omsorg de behöver. Socialstyrelsens statistik visar att 2017 var 82 procent av de boende ganska eller mycket nöjda. Siffrorna för Västerås del är sämre och går åt fel håll. Här är 80 procent nöjda, vilket är 3 procentenheter sämre än året innan.

Jag befarar att nöjdheten kommer att fortsätta minska, både här och i riket. Visserligen kommer det säkert att lovas diverse öronmärkta miljarder till äldreomsorgen i valrörelsen. Men det kommer inte att räcka. Både förväntningarna och behoven kommer att vara större än resurserna.

De yngsta och de äldsta är de dyraste medborgarna. Båda dessa grupper växer, vilket ökar kraven på offentlig verksamhet. Det är detta som kallas demografiska förändringar, vilket låter diffust och svårgripbart. Men effekterna kommer att bli högst påtagliga, om inget görs.

Om kommuner och landsting ska klara att hålla bemanningen i välfärden på nuvarande nivå behövs ett tillskott på 20 miljarder per år 2020-2030. Om detta borde regeringen berätta i budgetpropositionen, tycker Riksrevisionen i sin genomgång av budgeten. Det har man inte gjort på ett tydligt sätt. Sannolikt kommer det heller inte att talas om de långsiktiga välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Välfärdens framtidsekvation försvåras också av att det inte bara är pengar som saknas. På tio års sikt behöver välfärden rekrytera en halv miljon nya medarbetare. En lyckad integration av de flyktingar som kommit skulle underlätta. Men det räddar oss inte från omprövningar. För att klara verksamheten krävs också nya arbetssätt och att man tar till vara ny teknik, vilket bland andra SKL framhållit i sin nyligen publicerade Rekryteringsrapport 2018. 

Den generation jag tillhör, som nu är på väg mot äldreomsorgen, har större delen av livet sett välståndet växa. Det återstår att se hur ljuva de sista åren blir och hur många gånger i veckan vi får 

duscha när vi hamnar på hemmet. Mitt tips är att det blir dusch flera gånger i veckan men att uppgiften då sköts av en robot. Ett mardrömsscenario? Kanske men hellre det än att inte få duscha alls.

NDuschrobTexten även publicerad i VLT den 6 februari 2018.