I den växande populismens tid är politiker ständigt
ifrågasatta. Vad ska vi egentligen ha politiker till? Det korta svaret är att de
utifrån sin ideologiska övertygelse ska bilda opinion och fatta beslut. I
synnerhet beslut där det finns en målkonflikt. Men tendensen idag är att
politiker allt högre grad överlåter dessa uppgifter på andra.
Opinionsbildningen blir en uppgift för myndigheter utan myndighetsutövning.
Målkonflikterna får domstolar ta hand om. Politikerna förlorar makt.
”Jag kan inte uttala mig om hur utfallet av de fallen kommer
att bli”, svarade barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér när hon fick
frågan om de romska tiggarnas barn får rätt till svensk skola när
Barnkonventionen blir lag.
Denna förskjutning av makt från politik till juridik kallas
juridifiering och är inget som vare sig jurister eller politiker jublar åt.
– Politikerna har överlämnat makt de vill behålla till
domstolarna som inte vill ha den, sa hovrättspresident Fredrik Wersäll vid ett
seminarium där frågan diskuterades utifrån en rapport från Arena Idé skriven av
Oskar Taxén.
En del av den makt som politikerna släppt ifrån sig är
de nog glada att slippa. Till exempel
att de idag inte behöver besluta om vilka afghaner som skickas tillbaka till en
oviss framtid i hemlandet.
Däremot är det många kommunpolitiker som vill ha mer
makt över miljöärenden samt plan- och byggfrågor. Domstolarna provar inte bara
om beslut fattats i laga ordning utan också sakfrågan. Var ska man bygga och
hur högt ska man bygga? Mark- och miljödomstolen beslutade exempelvis nyligen att
det går bra att bygga höghus vid Notuddsparken i Västerås.
Och värre tycks det bli med juridifieringen.
Regeringen verkar fast besluten att göra Barnkonventionen, till svensk lag.
Detta trots ett samfällt nej från landets domstolar, med motivering att texten
är oprecis och att det leder till att fler politiska beslut förs över till
domstolarna. Beslut som kan få stora ekonomiska konsekvenser. Det har
juristerna inget ansvar för. Finansieringen är politikernas ansvar, trots att
de inte har makten över sakfrågan.
Denna otydlighet om ansvarsförhållandena mellan
folkvalda och domstolar riskerar att bidra till att populismen förstärks.
Ansvarsutkrävande är grundläggande i en demokrati, men vem är det som har
ansvar? Och spelar det egentligen någon roll vem man röstar på när det i alla
fall är domarna som bestämmer?
Politikerna måste bli tydligare med vad de vill
och stå för sina beslut. Att krypa bakom EU, experter och domstolar är, för att
citera statsministerns favorituttryck, inte OK.
