Demokratin blir sämre utan lokala medier

När jag som 20-årig praktikant klev in på VLT:s redaktion var det en värld av män, skrivmaskiner och tät cigarettrök. De såg inte så märkvärdiga ut men jag visste att dessa män, och deras fåtaliga kvinnliga kollegor, hade ett viktigt demokratiskt uppdrag. De skulle granska, kommentera och informera för att bidra till det offentliga samtalet.  Jag var storögt lycklig för att få vara en del av detta viktiga, som kom att bli mitt arbetsliv i 29 år.
Dagens redaktion har inte många likheter med den arbetsplats som mötte mig för 46 år sedan. Än sen då, tycker kanske de som jobbar på resebyrå eller i banksektorn. Ingen bransch är likadan som på 1970-talet, men när det gäller mediebranschen är det inte bara en företagsekonomisk fråga. Medierna har ett grundläggande uppdrag i demokratin.

Demokratin behöver medier, som informerar, granskar och kommenterar.  Inte minst gäller det den lokala demokratin men just nu är krisen mest akut för lokalmedier. Inte alla dock. De tidningar som ägs av familjerna Ander i Värmland och Fredriksson i Småland klarar sig bättre än familjerna Hjörnes och de forna Pers-tidningarna. Skillnaden är att de framgångsrika har hållit fast vid det strikt lokala och vårdat sin lokala marknad. De har inte blivit del av konglomerat med oklara strategier.

En lokal tidning måste vara en del av lokalsamhällets liv och vara där människor finns, digitalt såväl som på plats. Bara då kan man hitta den rätta blandningen av att ge folk det de vill ha och det som överraskar dem så att de tappar andan. Bara då blir den angelägen. Bara då finns det en chans att människor är villiga att betala.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men det stärker knappast betalningsviljan att likt Linda Hedenljung i torsdagens VLT skälla och svära åt läsarna. Man måste ha något att erbjuda som har betydelse i människors vardag.

Det är inget Alice Bah-Khunke kan fixa, som Mittmedia tycks tro. En sådan journalistik förutsätter engagerade ägare, chefer med handlingsutrymme och stolta medarbetare. Tar man inte det demokratiska uppdraget på större allvar än man gjort på senare år finns ingen anledning för kultur- och demokratiministern att engagera sig. Mediepolitik ska inte vara branschstöd utan demokratistöd.

Texten även publicerad i VLT den 27 augusti 2016.

 

Vården ständigt på efterkälken

Likt Rödluvan kommer hon med sin korg på armen till patienterna på ortopedkliniken i Visby. Men en undersköterska bär inte på matvaror utan på de instrument som behövs för rutinkontroller av syreupptagning, blodtryck, puls och temp. Mätningarna görs snabbt och effektivt. Resultaten plitas ner på en papperslapp som läggs ner i korgen innan hon skyndar vidare.

Jag hoppas och tror att hon så småningom får tid att sätta sig ner vid en dator och skriva in alla siffrorna. Men jag tycker att hon borde slippa. Varför finns i hennes korg inte en skrivplatta där hon kan skriva in provresultaten direkt? Ungefär som servitriserna på Pizza Hut skriver ner gästernas beställningar.

Jag vet att sjukvård är en komplex verksamhet. Att integritets- och sekretesshänsyn gör att lösningar som fungerar för beställningar på Pizza Hut inte kan kopieras men det gör mig förtvivlad att nästan varje besök i vården ger exempel på ineffektivitet och felanvända resurser. Varför ska undersköterskor ha sämre arbetsredskap än servitriser? Varför ser inte vårdens arbetsgivare till att personalens tid kan användas där den gör bäst nytta för patienterna?

Viljan saknas inte, men sjukvården tycks oåterkalleligt ha hamnat på efterkälken när samhället digitaliseras. Halvannan kilometer från Visby lasarett ligger Almedalen. Där var seminarierna på temat digitalisering och effektivitet i vården många. I år, liksom i fjol och i förfjol. Sannolikt kommer även nästa år ungefär samma människor stå i paneler och tala om behovet av helhetsgrepp, samtidigt som de varnar för övertro på att det finns en enda lösning.

Jag tror inte panelerna har svaren på hur man åstadkommer bestående förändringar. De finns hos de som bär vårdens korgar och fyller i papperslappar och formulär. Liksom hos patienterna, som är de verkliga experterna på sin sjukdom. En sådan vård förutsätter ett  ledarskap som är mer inriktat på samverkan än på struktur. Eller som en av de flitigaste vårdpanelisterna Göran Stiernstedt, som efter många år som läkare och chef varit statlig utredare av effektiviteten i vården, uttryckte det:

- Om jag fick leva om mitt chefsliv, skulle jag ägna mig mer åt relationer och mindre åt omorganisationer. 

Texten även publicerad i VLT 2 augusti 2016