I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och
oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland
västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska
korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är
inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och
därmed mak
De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt
utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring
huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller
kommunikatörer eller för att påverka politikerna i egenskap av lobbyister
eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning
även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.
Boken Makt utan mandat har skrivits av tre
professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein
och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska
komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta
vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar
utan att synas.
Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen
själva. De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de
förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det
dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig
ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte
står främst slipper de också medias granskning.
Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån
sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House
of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de
lätt blir trixare.
Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015
