Regeringsskiftet har inte inneburit något trendbrott. Den senaste månaden har nationella samordnare varit en viktig del i regeringens åtgärder inom två tunga och svårlösta områden: unga som varken arbetar eller studerar och den psykiska ohälsan.
Nationell samordnare låter handlingskraftigt. Men tittar man lite närmare så är de snarare ett uttryck för handfallenhet. Det handlar om frågor som är så komplexa att regeringen inte vet riktigt hur de ska hanteras och behöver någon som tar över.
Statskontoret fann att det fanns tre olika typer av
nationella samordnare: förhandlare, utredare och pådrivare.. Förhandlarna ska
få fram en lösning på en konkret fråga, till exempel infrastrukturen i
Stockholmsområdet. Utredande nationella samordnare ska vara mer utåtriktade men
skiljer sig inte så mycket från övriga statliga utredare.
Den nyaste och snabbast växande kategorin är pådrivarna. De ska
debattera och skapa intresse för en fråga. Till den kategorin hör den
synligaste av de nationella samordnarna, Mona Sahlin, vars erfarenhet och engagemang
har tagits väl till vara i arbetet mot våldsbejakande extremism. Carin Götblad,
som jobbade med våld i nära relationer och Björn Eriksson, som sysslade med idrottsrelaterat
våld är andra exempel på nationella samordnare som märktes
”Den egna personen är det viktigaste verktyget”, konstaterar
Statskontoret. Det gäller att kunna hantera såväl media och som kommunfolk. Om det
ska bli något resultat av samordnarens arbete är det avgörande om det sker
något i kommuner och landsting.
Eftersom samhällsbygget blir allt mer komplext blir de
nationella samordnarna sannolikt fler. När flyktingkrisens blir mindre akut lär det
finnas en hel del som regeringen vill lämna över. Fast varken forskare eller
Statskontoret, vet hur effektiv denna styrform är. Eller ens hur man ska mäta
effektiviteten. Fortsätter utvecklingen så här kan man fråga sig när vi får en samordnare av de nationella samordnarna.
Texten även publicerad i VLT den 30 december 2015.
