Politiker släcker eld med bensin

”Att lösa problem genom en ny inspektion är som att släcka eld med bensin.”
Liknelsen från Institutet för Framtidsstudiers vice vd Anders Ekholm är drastisk, men i högsta grad aktuell. De senaste åren har vi fått en rad myndigheter med uppdrag att inspektera i efterhand. Därtill ett oöverblickbart antal tvingade regler från myndigheter plus detaljerade skall-krav i upphandlingar. När en ny kris uppstår svarar de ansvariga med att lova skärpta regler och hårdare kontroller. Man skvätter alltså lite mer bensin på den pyrande elden och förvånas över att det inte slutar brinna.

Anders Ekholms uttalande gjordes på Äldreriksdagen, så det handlade i första hand om äldreomsorgen, som haft sin beskärda del av skandaler, inspektioner och kontroller. Samtidigt som internationella jämförelser pekar på att den svenska äldreomsorgen ligger i topp. De gamla och deras anhöriga är på det hela taget nöjda, även om man skulle vilja ha bättre mat och större möjligheter att komma ut. Nöjdheten beror antagligen för att det där finns ett lokalt handlingsutrymme, för chefer och personal att göra det de finner bäst för sina gamla.

Även om jag satt på Äldreriksdagen fick Anders Ekholms uttalande mig att tänka på skolan, där resultatet av PISA-undersökningen, satt i gång en intensiv krishantering, där nog det mesta tyvärr handlar om att släcka eld med bensin. Ett tag kändes det som att det inte gick en dag utan en nytt skolutspel från den ena eller andra sidan. Samtidigt som lärarna kämpar på med vardagen och det som trots allt är viktigast, lärandet i klassrummet.

Anders Ekholm hänvisade till forskning som visar att organisation och struktur spelar mycket liten roll för resultatet i en verksamhet. Det som har effekt är stöd i verksamheten och frihet för utveckling, alltså åtgärder som påverkar mötet mellan profession och de man är till för. Men svensk debatt om skola vård och omsorg handlar just nu nästan bara om organisation och struktur, inte minst huvudmannaskap och driftsformer. Däremot diskuteras mycket lite hur man kan skapa bättre förutsättningar för det avgörande mötet i verksamheten.

En sådan inriktning skulle kräva en vilja till samsyn och långsiktighet. Det är svårt att åstadkomma ett valår, men på något sätt måste vi både förebygga bränder och stoppa dem som sprutar bensin på brandhärdarna.   

Texten även publicerad i VLT 31 mars 2014

PS. Dagens artikel från DN Debatt av Göran Hägglund och hans norske kollega Bent Høie om förstatligande av sjukvården är ytterligare ett i raden av exempel där fokus läggs på organisation och huvudmannaskap, inte på det verkligt viktiga.

Därför suckar kommunalråden

”Det är fan i mig inte roligt längre”.
Det var vid tiden runt millennieskiftet Kommunalrådets frustration var både existentiell och politisk. Han hade gett sig in i politiken när frågan var hur mycket man klarade att växa. Inte minst handlade det om att ge unga de förutsättningar han inte fått med modersmjölken men skaffat sig genom idogt arbete, många möten och ett annat tjuvnyp. Men 1990-talskrisen hade förändrat uppdraget.



Omslaget till författaren och historikern Henrik Berggrens bok, som
beskriver hur kommunernas uppgift förändrats sedan 1945

Han och hans kommunalrådskollegor hade tvingats genomföra den sanering Göran Persson senare skulle få äran för. Skolor, daghem, äldreboenden, bibliotek och simhallar, inget var heligt när krisen skulle övervinnas. Knappt var detta gjort när staten kom med nya lagar som styrde hur kommunerna skulle använda sina pengar i form av maxtaxor, riksnormer och rättighetslagar. Inte underligt att landets kommunalråd oavsett partifärg suckade. Att den nya kommunallagen gav dem större frihet när det gällde nämndorganisation och andra interna frågor var en klen tröst.

Minnet av kommunalrådets replik väcktes när jag läste Henrik Berggrens tänkvärda bok Moderna människor, gamla gemenskaper, som han skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det handlar om kommunerna och välfärdsstaten efter andra världskriget, en fråga han kommit att fundera över under arbetet med Olof Palme-biografin Underbara dagar framför oss.

Boken skildrar den kommunala närhistorien ur två perspektiv. Det ena rör konflikten mellan privat och offentligt. När kommunerna växte tog de i hög grad över verksamheter som tidigare skötts privat. Det andra gäller det kommunala självstyret, det vill säga maktbalansen mellan staten och kommunerna.

I dagsläget ser Henrik Berggren likheter både med 1980-talet och 1930-talet. Precis som på 1980-talet finns en allmän känsla av att vi nått vägs ände. Då ifrågasattes det starka centralstyrda samhället. Idag är det nackdelarna med marknadslösningarna inom välfärden som blivit uppenbara. Likheten med 1930-talet är att vi har för många småkommuner och att det är kris i befolkningsfrågan. Nu i form av allt fler äldre.

Den som lever får se vad som kommer i stället. Det beror inte minst hur mycket makt över välfärden staten delegerar till kommunalråden och till medborgarna. Min gissning är fler suckar i kommunalhusen.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2014