Lag behövs för att skydda de svagaste

Texten även publicerad i VLT den 21 augusti 2013
Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller, beskrev en äldreomsorgschef det dilemma personalen ställs inför dagligen i demensvården.  Grundlagens förbud mot inlåsning och tvångsåtgärder gäller alla, även demenssjuka. Samtidigt vet alla som varit i kontakt med demensvården att det kan uppstå situationer där den sjuke för sin egen skull inte får bestämma själv.
Detta måste personalen hantera, vilket många gånger gör dem till lagbrytare. Det kan också leda till att åtgärder inte sätts in och att boende far illa. I Oskarshamn misshandlades nyligen en 88-årig kvinna av sin 90-åriga kvinnliga granne på ett gruppboende.

En speciallagstiftning för att skydda demenssjuka utreddes 2005. Förslaget blev liggande i flera år medan socialdepartementet våndades. Att införa tvångslagstiftning ger inga politiska poäng och är inget man tar lätt på. 2010 komplicerades situationen när Socialstyrelsen upphävde föreskrifterna som gjorde det möjligt att i vissa lägen tillgripa tvång i demensvården. I november i fjol kom så till slut regeringen, stödd av Socialdemokraterna, med ett förslag till lagrådet.

Men man ångrade sig. Motiveringen var att den positiva utvecklingen inom demensvården inte skulle störas. Beslutet välkomnades av pensionärsorganisationerna, medan andra påpekade att domen från anhöriga och medier kan bli hård om personalen inte lyckas skydda de sjuka från att förirra sig eller göra sig illa.

Nu har frågan åter blivit aktuell till följd av uppmärksamheten kring den inlåsta 72-åringen på Aleris äldreboende i Huddinge. Tunga företrädare för den geriatriska vården menade i ett inlägg på DN Debatt att fallet visar att det behövs en ny lagstiftning för att skydda personal och boende. Förhoppningsvis lyssnar äldreminister Maria Larsson (KD) och tar fram utredningen ”För vemsskull” från Svenskt Demenscentrum. Där framförs starka argument för lagstiftning, som inte bara ska omfatta demenssjuka utan också andra typer av kognitiv störning. 

Lagstiftning behövs, inte som ett alternativ till högre bemanning och personcentrerad vård, utan som ett stöd för dem som befinner sig i en svårhanterlig verklighet där man ibland handfast kan behöva hindra folk från att resa sig för att de inte ska falla.

 

 

Tack för lånet av stränder och hav

Delar den gotländska strand vi lånar om sommaren,

Vi är många som nu har anledning att nynna på Elisabet Hermodssons Sommargästens visa när vi njuter av sommaren i delar av landet där vi annars inte bor:

”Jag lånat dina stränder, jag lånade ditt hav. Jag fick ur dina händer det bästa sommaren gav”.

Själv lånar jag norra Gotlands stränder. Ett lån jag är tacksam för hela året eftersom det ger så mycket av natur- och skönhetsupplevelser, förutom sommarnöjen i form av umgänge och avkoppling.   

Frågan är om vi sommargotlänningar är snyltgäster, eftersom vi inte betalar kommunalskatt här? Det är i vilket fall en vanlig uppfattning bland lokaltidningarnas insändarskribenter. Detta framfördes direkt till oss av en nitisk kommunanställd på återvinningscentralen när vi inte förstod oss på den gotländska sopsorteringen. Men även om vi inte betalar skatt gör vi vad vi kan för att tacka för lånet av stränderna genom att bete oss som anständiga gäster som gör rätt för sig.

Hos de flesta gotlänningar kan inställningen till turism beskrivas som kluven men övervägande positiv. Visst blir det trångt och ibland lite stökigt, men de flesta inser att Gotland skulle vara en sämre vinterregion utan sommargästerna. Till exempel har få orter med 500 invånare kvar sin butik men på Fårö lever ICA-butiken vidare. De närmare 1 500 helårsarbeten turismen ger är heller inte att förakta eller intäkterna från att hyra ut stugor och lägenheter. En Visbyfamilj kan finansiera utlandssemestern på att hyra ut sin lägenhet under Almedalsveckan.

20 av 290 kommuner i landet klassas som turism- och besöksnäringskommuner. Ingen finns i våra västmanländska trakter och här kan man bara drömma om de intäkter turismkommunerna har. Men det gäller att inte låta drömmarna fara ut i kostsamma projekt för att sätta orten på kartan. Lär av Götene, som skulle dra nytta av populariteten hos Jan Guillous Arnböcker och satsade på en medeltidsby. Ett fiasko som kostat närmare 100 miljoner.

Men även om få kan locka massorna kan alla orter få fler besökare med rätt marknadsföring, enligt den engelska turismforskaren JohnHeeley. Det gäller att utveckla det man har för dem som är intresserade. Västmanland har inget hav, men stränder och skogar för sommargäster att låna och besjunga finns det gott om.

Texten även publicerad i VLT den 5 augusti 2013