Utan teknik ingen tid för empati

Majoriteten av dem som  har använt fax de senaste åren jobbar sannolikt inom äldreomsorgen. I samhället i övrigt är faxarna utrangerade men här tuggar de på i brist på bättre. Många gånger har kommun och landsting IT-system som inte kan kommunicera och då får det bli faxen. Sekretess och integritetshänsyn är andra skäl till att man faxar.

Utvecklingsledare Per Hanning från Landstinget Värmland
gläds åt Götapriset,

En hel del görs för att utveckla IT i vård och omsorg, men det går långsamt. Till slut är det någon som tröttnar och hittar på en egen lösning, som fungerar bra ett tag för de egna behoven men som inte fungerar ihop med andra system. Så har ytterligare en lapp lagts till det redan brokiga lapptäcket. Svårigheterna att kommunicera tar tid från annat som skulle vara till mer direkt nytta för brukarna.

Ibland målas upp en falsk motsättning mellan empati och teknik. Datorer kan inte klappa en gammal människa på kinden, brukar det heta. Det stämmer, men datorerna kan göra mycket annat så att resurser frigörs.

Det finns gott om tidstjuvar i vården. Ta en normal sjukhusentré till exempel. Patienterna tar sin kölapp, sitter ner och väntar på sin tur, kallas fram,  betalar, får en stämpel på frikortet. Vill det sig illa för de bakomvarande ska ett frikort skrivas ut och då tar det ytterligare en stund. Det här slipper värmlänningarna. Där finns självbetjäningsautomater i sjukhusentrén där man checkar in med hjälp av sitt personnummer.

Snabbt och smidigt för den som vill. Receptionisterna finns kvar för de som behöver och kan ägna dem mer tid. Om hälften av landet sjukhusbesök genomfördes med självbetjäning skulle 1 500 heltidstjänster per år frigöras för annat arbete, till exempel journalskirvande så att läkarna fick mer tid för patienter.  

Värmland fick för detta arbete Götapriset som delas ut på Kvalitetsmässan till bästa utvecklingsprojekt inom offentlig sektor.  Men egentligen är det ingen revolutionerande uppfinning. Man har helt enkelt använt teknologi som finns överallt annars till att förbättra sjukvården, vilket alltså är så ovanligt att det ger pris.

Grundregeln i alla landsting borde vara att allt som maskiner kan göra ska maskiner göra. Bara då kan människor få ägna sig sådant som bara människor kan göra, klappa en gammal kind till exempel.

Texten även publicerad i VLT den 13 december 2013

Åsiktifieringen tar över partier och medier

Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen: åsiktifiering. Även om ordet är nytt är företeelsen det beskriver välbekant. Det handlar om att åsikter tar allt mer utrymme. Inte bara på ledarsidor och i olika debattforum utan också i nyhetsförmedlingen. Ordet lanserades i en förvalsdebatt på Publicistklubben i Stockholm av DN-krönikören Viktor Barth-Kron, själv en skicklig aktör på de rappa åsikternas arena.

Håller svensk media på att politiseras, var frågan för dagen.  Svaret var nog i huvudsak nej. I synnerhet om man med politisering menar partipolitisering. Mona Sahlin, som ingick i panelen, menade att även partierna var på väg att avpolitiseras och i stället åsiktifieras i och med att personen spelar större roll än värdegrunden.

Vem som säger något blir viktigare än vad som sägs, vilka fakta det bygger på och vilken betydelse det har. Någon som har stort genomslag i sociala medier hävdar någonting. De som håller med skickar budskapet vidare med gillande. De som är emot uttrycker sitt ogillande och så lever frågan sitt eget liv. Klickmonstret har tagit över och till slut kanske frågan kommer upp i kvällens Aktuelltsändning med motiveringen att det stormat i sociala medier.

Anders Borgs avklippta hästsvans är ett aktuellt exempel. Ett frisörbesök som tolkades och övertolkades under ett dygn tills intresset riktades åt annat håll. Statsministerns tevelicens är en annan sådan fråga. Helt betydelselös egentligen, men lätt att tycka om och lätt att projicera sina åsikter om Fredrik Reinfeldt på.

Åsiktifieringen har beror inte bara på det finns folk med åsikter utan har också ekonomiska orsaker. Åsikter är billiga, kunskaper är dyra. I synnerhet om det är okända kunskaper som ska grävas fram till exempel om romska register eller mutor i Uzbekistan. Det är sådant som de traditionella dagstidningarna och public service står för. Public services roll kommer att stärkas om man lyckas bevara sin trovärdighet.

Men dagspressen och i synnerhet lokala medier är hårt ekonomiskt pressade och har allt svårare att klara sitt uppdrag som oberoende granskare och folkbildare. Ett uppdrag som innebär att ge underlag för åsikter inte bara att sprida löst tyckande. Valrörelserna 2014 blir ett test av hur man klarar det demokratiska uppdraget. Hur det gick får vi veta när det så småningom blir dags för eftervalsdebatter.

Texten även publicerad i VLT 14 november 2013

PS : Debatten kan ses i sin helhet här: http://youtu.be/GnjTZ1uOkKw

 

Hur kul är det att fylla hundra?

Årets Hongkong-maraton var det sista för Fauja Singh. I fortsättningen ska den åttafaldige världsrekordhållaren bara springa för nöjes skull. Fauja Singh är 102 år och ett exempel på äldre som trotsar våra föreställningar om vad det innebär att bli mycket gammal.

I hela världen blir det allt fler som får uppleva sin 100-årsdag. 1968 fanns det 105 svenskar som fyllt 100, idag är det drygt 2000. Prognoserna pekar mot att hälften av de barn som föds idag kommer att kunna fira sin 100-årsdag. Samtidigt ökar ångesten för åldrandet. Hur kul är det egentligen att bli så gammal? Svaret på den frågan är, enligt forskning som refereras i det senaste numret av tidskriften Äldre i Centrum, att det är olika och kan vara rätt bra. Betydligt bättre än det framstod i SVT:s debatt häromdagen.

Man kan rätt hyggligt förutsäga vad en treåring klarar av, men det är omöjligt när det gäller 100-åringar. En del är beroende av andra för allt. Andra är aktiva på olika vis. Utmaningarna är många. ”Ageing is not for sissies”, säger amerikanerna. Att bli gammalt är inget för veklingar och det gäller att hitta strategier för att bemästra åldrandet.

Det tycks som om ju äldre man blir desto bättre lyckas man med det. Äldreforskaren Margareta Ågren har intervjuat en grupp hemmaboende gamla när de är 85, 92 och 95 år. Vid den sista intervjun har de inte längre gett uttryck för någon uppgivenhet eller förtvivlan utan snarare tacksamhet över vad livet gett.

Kanske  ångesten inför ålderdomen främst finns hos oss som fortfarande har den lite på distans. Vi som bara ser vad de gamla förlorat inte vad de faktiskt har kvar. Professor Lars Tornstam varnar för en utveckling som innebär att såväl äldreforskare som äldreomsorgens praktiker för över sina värderingar på de äldre. En god gammal är en aktiv gammal som friskvårdar sig själv så att krämporna hålls under kontroll. Ett experttänkande som bortser från vem som är den verkliga äldreexperten: den äldre själv.

Så låt den som vill springa maraton göra det och låt den som vill sitta och titta ut genom fönstret och tänka på det som varit. Om man får det stöd man behöver och får vara den man är till slutet är det nog inte fel att önska att man må leva uti hundrade år.

Texten även publicerad i VLT den 16 oktober 2013

 

Valfrihet inte alltid det viktigaste

Jag är i grunden positiv till valfrihet. Eftersom människor är olika är det bra om inte alla är hänvisade till en enda stor organisation, som riskerar att glömma bort vem den är till för. Men efter att den senaste tiden ha studerat hur man i olika delar av landet jobbar med att förbättra vården av de mest sjuka äldre har jag börjat tvivla. 

För den som är gammal och skör är kanske valfrihet inte det
viktigaste.

Sköra gamla behöver insatser av olika slag. I stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg har det tvistats om vad som är sjukvård, och alltså ska betalas av landstinget, och vad som är det som tidigare kallades fattigvård, idag socialtjänst, och som är kommunens ansvar.  Denna strid var ett genomgående tema i rapporten "Från fattigvård till valfrihet", som jag skrev för SKL 2011.

Olika organisatoriska grepp har tagits för att de gamla inte ska märka att det är olika huvudmän. Ett är att kommunalisera hemsjukvården, som Västmanland gjorde i fjol. Det är inget magiskt trick som löser alla problem. Gränsen finns kvar fast den dras på ett annat, sannolikt bättre, ställe. Ofta märker brukaren inte av denna gräns men ibland kan den förvandlas till en avgrund.

Sköra gamla med många olika sjukdomar och mediciner behöver framför allt helhet och samlade grepp men vården och omsorgen blir allt mer fragmentiserad. På vardera sidan om äldrevårdens gränslinje står inte  bara kommun och landsting, utan också en rad olika utförare som sinsemellan konkurrerar med varandra men som också ska samarbeta.

Det bidrar inte till helhet. När dessutom ersättningssystemet är utformat för att belöna vissa insatser blir det riktigt rörigt. Inte minst i primärvården som ska se till helheten. Pengarna styr, oavsett driftform. Politikerna belönar den som gör det som är rätt för dagen med öronmärkta bidrag.

“Personalen sliter som illrar för att uppfylla alla krav, som ger extra ersättning, men ingen hinner se till helheten”, beskriver en kommunal äldreomsorgschef läget. Om systemet har blivit svåröverskådligt för henne hur ska det då inte vara för den som är gammal och sjuk?

Den som har tur kan hamna i ett projekt där man provar gränsöverskridande samarbete. Då kan det bildas en enklav där det blir riktigt bra så länge projektpengarna räcker. Sedan är risken att det bli som vanligt, det vill säga var och en ser till sin budget och ingen har helhetssyn, vilket gör att de gamla far illa. I det läget är nog inte valfrihet viktigast.

Texten även publicerad i VLT 16 september 2013

 

 

Lag behövs för att skydda de svagaste

Texten även publicerad i VLT den 21 augusti 2013
Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller, beskrev en äldreomsorgschef det dilemma personalen ställs inför dagligen i demensvården.  Grundlagens förbud mot inlåsning och tvångsåtgärder gäller alla, även demenssjuka. Samtidigt vet alla som varit i kontakt med demensvården att det kan uppstå situationer där den sjuke för sin egen skull inte får bestämma själv.
Detta måste personalen hantera, vilket många gånger gör dem till lagbrytare. Det kan också leda till att åtgärder inte sätts in och att boende far illa. I Oskarshamn misshandlades nyligen en 88-årig kvinna av sin 90-åriga kvinnliga granne på ett gruppboende.

En speciallagstiftning för att skydda demenssjuka utreddes 2005. Förslaget blev liggande i flera år medan socialdepartementet våndades. Att införa tvångslagstiftning ger inga politiska poäng och är inget man tar lätt på. 2010 komplicerades situationen när Socialstyrelsen upphävde föreskrifterna som gjorde det möjligt att i vissa lägen tillgripa tvång i demensvården. I november i fjol kom så till slut regeringen, stödd av Socialdemokraterna, med ett förslag till lagrådet.

Men man ångrade sig. Motiveringen var att den positiva utvecklingen inom demensvården inte skulle störas. Beslutet välkomnades av pensionärsorganisationerna, medan andra påpekade att domen från anhöriga och medier kan bli hård om personalen inte lyckas skydda de sjuka från att förirra sig eller göra sig illa.

Nu har frågan åter blivit aktuell till följd av uppmärksamheten kring den inlåsta 72-åringen på Aleris äldreboende i Huddinge. Tunga företrädare för den geriatriska vården menade i ett inlägg på DN Debatt att fallet visar att det behövs en ny lagstiftning för att skydda personal och boende. Förhoppningsvis lyssnar äldreminister Maria Larsson (KD) och tar fram utredningen ”För vemsskull” från Svenskt Demenscentrum. Där framförs starka argument för lagstiftning, som inte bara ska omfatta demenssjuka utan också andra typer av kognitiv störning. 

Lagstiftning behövs, inte som ett alternativ till högre bemanning och personcentrerad vård, utan som ett stöd för dem som befinner sig i en svårhanterlig verklighet där man ibland handfast kan behöva hindra folk från att resa sig för att de inte ska falla.

 

 

Tack för lånet av stränder och hav

Delar den gotländska strand vi lånar om sommaren,

Vi är många som nu har anledning att nynna på Elisabet Hermodssons Sommargästens visa när vi njuter av sommaren i delar av landet där vi annars inte bor:

”Jag lånat dina stränder, jag lånade ditt hav. Jag fick ur dina händer det bästa sommaren gav”.

Själv lånar jag norra Gotlands stränder. Ett lån jag är tacksam för hela året eftersom det ger så mycket av natur- och skönhetsupplevelser, förutom sommarnöjen i form av umgänge och avkoppling.   

Frågan är om vi sommargotlänningar är snyltgäster, eftersom vi inte betalar kommunalskatt här? Det är i vilket fall en vanlig uppfattning bland lokaltidningarnas insändarskribenter. Detta framfördes direkt till oss av en nitisk kommunanställd på återvinningscentralen när vi inte förstod oss på den gotländska sopsorteringen. Men även om vi inte betalar skatt gör vi vad vi kan för att tacka för lånet av stränderna genom att bete oss som anständiga gäster som gör rätt för sig.

Hos de flesta gotlänningar kan inställningen till turism beskrivas som kluven men övervägande positiv. Visst blir det trångt och ibland lite stökigt, men de flesta inser att Gotland skulle vara en sämre vinterregion utan sommargästerna. Till exempel har få orter med 500 invånare kvar sin butik men på Fårö lever ICA-butiken vidare. De närmare 1 500 helårsarbeten turismen ger är heller inte att förakta eller intäkterna från att hyra ut stugor och lägenheter. En Visbyfamilj kan finansiera utlandssemestern på att hyra ut sin lägenhet under Almedalsveckan.

20 av 290 kommuner i landet klassas som turism- och besöksnäringskommuner. Ingen finns i våra västmanländska trakter och här kan man bara drömma om de intäkter turismkommunerna har. Men det gäller att inte låta drömmarna fara ut i kostsamma projekt för att sätta orten på kartan. Lär av Götene, som skulle dra nytta av populariteten hos Jan Guillous Arnböcker och satsade på en medeltidsby. Ett fiasko som kostat närmare 100 miljoner.

Men även om få kan locka massorna kan alla orter få fler besökare med rätt marknadsföring, enligt den engelska turismforskaren JohnHeeley. Det gäller att utveckla det man har för dem som är intresserade. Västmanland har inget hav, men stränder och skogar för sommargäster att låna och besjunga finns det gott om.

Texten även publicerad i VLT den 5 augusti 2013
 

Politik oattraktivt 51 veckor om året

Texten även publicerad i VLT 6 juli 2013
Partiledarna avlöser varandra och applåderas av entusiastiska anhängare. Medierna bevakar och analyserar tal och utspel i minsta detalj. Centrala politiker flänger från det ena seminariet till det andra. Lobbyister och intresseorganisationer gör vad de kan för att få uppmärksamhet för sina frågor. När Almedalsveckan är i full spinn är det lätt att glömma att detta är en bransch med såväl image- som rekryteringsproblem.
Partierna har de senaste 20 åren tappat över 300 000 medlemmar. 95 procent av svenskarna är inte medlemmar i något parti. Ytterst få kan tänka sig att gå med. Därmed inte sagt att de är ointresserade av politiska frågor, men engagemanget tar sig andra former.

”Politik i sig är inte tråkigt, men partipolitik är inte coolt”, sa Margret Atladottir, 28-årig före detta chefredaktör på Nöjesguiden, som nu ska jobba med Aftonbladets nya satsning på opinionsjournalistik. Hon var en av paneldeltagarna i ett seminarium arrangerat av Centerstudenterna med rubriken ”Varför inte politik” där politiskt intresserade diskuterade varför de valt bort politiken.

Traditionellt politiskt arbete är illa anpassat till dagens otålighet och individualism. Det tar tid att nå resultat och kulturen är inte alltid välkomnande mot unga entusiaster och nya idéer. Chansen att påverka är större om man ägnar sig åt opinionsbildning, konstaterade panelen. Alltså att påverka politiken och politikerna utifrån, i stället för att själv ge sig in i apparaten. Då slipper man dessutom köpa ett helt åsiktspaket, vilket är ett annat skäl till att många väljer bort politiken. Ett tredje skäl är den granskning politiker utsätts för. Det är få som inte har något skelett i garderoben som riskerar att ramla ut om man väljer att bli politiker.

Även om politikens arbetsformer diskuteras är det få som på allvar ifrågasätter politikens legitimitet att fatta beslut som rör oss alla. Det förutsätter att det finns människor som är beredda att jobba politiskt och ta det helhetsansvar detta innebär. Partierna måste våga experimentera mer för att få in vitalitet och energi i det politiska livet, menade demokratiforskaren Erik Amnå.

Om demokratin ska fungera måste politik bli något som är attraktivt också de 51 veckor om året det är tomt i Almedalen.

 

 

Det svårhanterliga fria valet

Texten även publicerad  VLT 26 juni 2013

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på tv-journalisten Elisabeth Höglunds 70-åriga syster. I en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Kommunen lät min syster leva i misär” beskrev hon hur hennes syster tvingades leva instängd i köket utan möjligheter att ta sig till övervåningen där toaletten fanns. Huset stank av avföring, som förvarades i säckar. Kommunen kände, enligt Elisabeth Höglund väl till förhållandena, men hade vägrat systern hjälp.

Det är en förfärlig historia, som väckte de läsarreaktioner man kunde förvänta sig. Eftersom jag har som grundinställning att tro människor, inklusive kommunala tjänstemän, om gott tills motsatsen bevisas misstänkte jag att krönikan inte gav hela sanningen utan snarare var en förtvivlad anhörigs reaktion. Misstanken visade sig befogad. Problemet är inte i första hand att kommunen vägrat ge kvinnan hjälp utan att kvinnan vägrat släppa in de som har till uppgift att hjälpa.

”Vi som socialtjänst eller kommun kan aldrig kan tvinga en vuxen myndig individ att ta den hjälp vi erbjuder. Vi kan inte heller tvinga någon som är sjuk att ta emot vård”, skriver socialchefen i en kommentar.

Verkligheten är sällan så enkel som den framställs i en krönika. I den här historien finns åtminstone tre sanningar, vilka vi känner till två, den anhöriges och kommunens. Huvudpersonens egen version har vi inte hört.

Kommunen har enligt Socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att invånarna får det stöd och hjälp de behöver. Men vuxna och myndiga människor har tolkningsföreträde om vad de behöver. Det sammanfallet inte alltid med vad omgivningen tycker att de borde ha, men man bestämmer själv över sitt liv. Det kan till exempel gälla den gamle som inte vill flytta från sitt ensligt belägna hem för att komma inom räckhåll för hemtjänsten. Den sjuke som säger nej till behandling. Maken som hellre kämpar själv än låter den dementa hustrun flytta till boende.

Jag tror ingen i grunden vill ha det annorlunda, men individens fria val blir ibland svårhanterligt om man vill väl. Oavsett om det är grannar, anhöriga eller medier, som ska skildra en verklighet som inte alltid är så svart-vit att man med automatik kan utse kommunen till skurk i alla lägen.

Hoppet ska vara de ungas vän

Snart är det dags för den dag på året då Västerås centrum är som bäst. Skolavslutningsdagen när studentflaken fyller gatorna och ger en stämning av fest och förväntan. Den enda dag på året då man blir lite tårögd över rusiga och skränande ungdomar. Då är så rörande sårbara där mitt i steget mellan den nu avklarade skolan och det nya okända.

“Och den ljusnande framtid är vår”, har generationer av studenter sjungit. Det är ju så man vill att det ska kännas denna dag. Att den är steget mot något nytt och bättre. Men så börjar jag fundera om det verkligen är den sången jag har hört från studentflaken på senare år. Är det inte mera ett konstaterande av hur bra de är som tagit studenten ackompanjerat av dunkande dansmusik? I värsta fall kombinerat med en banderoll på flaket på temat “soc nu kommer vi”.

Ett samhälle där hoppet inte är de ungas vän är illa ute. Tyvärr finns det många tecken på att det är så för många unga i Sverige idag. Då tänker jag inte bara på den senaste tidens oroligheter i segregerade förorter, även om det är en kraftfull varningssignal. Det finns också andra, mindre synliga tecken på hopplöshet bland unga.

Till exempel visar statistik från Folkhälsoinstitutet att sedan mitten 1980-talet har det blivit dubbelt så vanligt att ungdomar säger att de har symtom på psykisk ohälsa som sömnproblem, oro och ångest. Ökningen var störst under 1990-talets krisår. Oroliga tider skapar oro hos barn och unga.

Ungdomsarbetslösheten bidrar därför till dagens oro, även om man ska ha i minnet att för de flesta unga blir arbetslösheten kortvarig. Förutsatt att man har lyckats ta sig upp på ett studentflak. Risken för arbetslöshet är betydligt större för de 30 procent i varje årskull som inte fullföljer gymnasiet.

Så håll ut ni unga som har flera hundra dagar kvar, glädjeruset på flaket är inte det enda skälet att sikta mot studenten. Och ni som står på flaken i år tänker väl knappast på statistik, men faktum är att den talar till er fördel. Det kommer att finnas många hål att fylla på arbetsmarknaden när 40-talisterna checkar ut.

Sjung så mycket ni orkar om er lyckliga dag och se till att hoppet blir en av de vänner ni håller kontakt med så blir nog framtiden så ljus som ni hoppas.

Texten även publicerad i VLT 29 maj 2013

Vinner valet men förlorar kampen om skolan

Mycket är ännu oklart kring folkomröstningen om högstadiet i Virsbo, men jag dristar mig till att bli kommunal siare och tala om hur det kommer att gå:

• Valdeltagandet blir lågt om man ser till hela kommunen, men på en hygglig nivå i Virsbo.
• Det kommer att kosta Surahammars kommun runt 1 miljon kronor, bland annat för vallokaler, valförrättare och information.
• De som vill ha skolan kvar kommer att vinna valet.
• Skolan kommer ändå att läggas ner.

Den sista punkten grundar sig på vad kommunalrådet Britt-Inger Fröberg (S) har sagt. De övriga är kvalificerade gissningar utifrån den genomgång statsvetaren Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola gjort av de 26 folkinitiativ som har tagits sedan reglerna ändrades 1 januari 2011. Genomgången är gjord på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och presenterades vid Demokratidagen nyligen.

2011 blev det svårare för kommunfullmäktige att säga nej till krav på folkomröstning. Det gjorde man nästan alltid tidigare när det räckte med enkel majoritet. Nu krävs att två tredjedelar röstar emot för att det ska bli avslag.

De nya reglerna har inneburit en kraftig ökning av antalet folkinitiativ. Oppositionen och missnöjda medborgare har fått en ny möjlighet att driva sina frågor, så som skett i Virsbo. Även på andra vis är detta ett ganska typiskt folkinitiativ. Skolfrågor dominerar, hittills i år gäller tre av fyra beslutade omröstningar skolor. Oftast är det ett sätt att försöka ändra ett redan fattat beslut, inte en ny fråga.

Av 26 folkinitiativ har 10 avslagits och 9 är i olika stadier av beredning. 7 folkomröstningar har genomförts. Initiativtagarna har vunnit alla. De som är engagerade i den fråga det gäller går och röstar, de andra stannar hemma. Valdeltagandet har varierat mellan 28 och 54 procent. Men valsegern betyder inte nödvändigtvis att initiativtagarna vinner till slut. Bara i 2 av de 7 omröstningarna har valresultatet respekterats.

Det låga valdeltagandet används ofta som skäl för att gå emot. Ann-Cathrine Jungar tycker att det styrande borde göra klart i förväg hur högt valdeltagande som krävs för att folkomröstningen ska vara styrande. Britt-Inger Fröberg borde ha gjort så i stället för att i förväg göra klart att omröstningen inte spelar någon roll. Hon hade nog fått som hon vill ändå men det hade varit ett demokratiskt snyggare sätt att hantera det på.

Texten även publicerad i VLT 29 april 2013

 

 

 

Ta debatten till vardags!

Taxichauffören, som enligt legitimation i fönstret, heter Börje retar upp sig på några småstökiga tonårskillar som passerar för nära hans bil. Han är snabb i sitt fördömande, som inte beror så mycket på vad killarna gjort som på vilka de är och varifrån han tror deras föräldrar kommer. Jag är trött och mumlar något vagt om att ”ungdomar är ungdomar” och hoppas att han tolkar det som att jag kraftfullt tar avstånd. Det gör han självklart inte och efteråt skäms jag. Jag borde ha tagit debatten.
Debatten har debatterats flitigt den senaste tiden. Ger man legitimitet åt rasistiska åsikter genom att släppa fram dem på debattsidor och i tv-program? Eller är det snarare så att rasismen växer om åsikterna tystas ner i stället för att bemötas i debatt? Jag är beredd att svara ja på båda dessa frågor.
Om det inte finns starka publicistiska skäl finns det ingen anledning att ge utrymme åt rasistiska åsikter i tv-soffor eller på debattsidor. I detta ligger ingen diskriminering och det innebär ingen censur. Man får tycka vad man vill men man har ingen rätt att få sina åsikter publicerade. Om man inte startar sin egen publikation och blir sin egen utgivare förstås, det står var och en fritt.

Däremot tycker jag att vi alla borde var modigare än jag i taxin och ta debatten mot fördomar i vardagen. Säga emot eller begära fakta om någon framför svepande generaliseringar. Protestera när det påstås att ett eller annat inte får sägas i det här landet. Det mesta får sägas och det ska vi vara stolta över. Men yttrandefrihet innebär ingen rätt att slippa bli motsagd.

Sociala medier bidrar till att tonen i det offentliga samtalet blir allt mer oförsonlig. Det är lätt att leverera en verbal smocka men svårt att vara nyanserad på de 140 tecken som twitter erbjuder. Det här smittar av sig och leder till ett allt mer polariserat samtalsklimat. Vi etiketterar oss själva och vår omgivning och hör inte vad den andre faktiskt säger utan bara vad vi förväntar oss att han ska säga.

Möjligen är det lika naivt att citera Martin Luther King som att sjunga We shall overcome, men jag tror i alla fall att de goda människornas tystnad är farligare än de onda människornas brutalitet. Vi har alla ett ansvar.

Texten även publicerad i VLT 22 april 2013

Sorgligt aktuell jämställdhetsbok

En av de böcker som sorterades bort vid senaste bokhyllerensningen var en gammal SNS-skrift med titeln Kvinnors liv och arbete. Ett misstag inser jag nu efter att ha varit på 50-årsjubileet av bokens utgivning och presentationen av en ny bok med titeln Arbete & jämställdhet. Förändringar under 50 år, även den utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Den slängda boken är en samhällsvetenskaplig klassiker och betraktas som startpunkten för könsrollsdebatten. Den förändrade perspektivet så att förstenade könsroller inte längre sågs som ett kvinnoproblem, även männen blev förlorare. Inte minst när det gällde kontakten med barnen.

1974 infördes pappaledigheten i föräldraförsäkringen. En rättighet som ”utnyttjades på promillenivå”, för att citera en av den nya bokens författare, genusvetaren Roger Klinth. Därför behövdes marknadsföring. Hoa Hoa Dahlgren och bebisen har de flesta sett, men den talade nog mer till mammorna än till papporna. Några år senare användes andra lockrop från Försäkringskassan:

”Pappaledighet kan vara förlängda helger och semestrar."

Inte ens det har gett resultat. Fortfarande tar kvinnorna ut 75 procent av föräldraledigheten. Dessutom tar kvinnorna 65 procent av vab-dagarna.  Livslönen för en kvinna är i genomsnitt 3,6 miljoner lägre. Även om en del har hänt på 50 år så visar siffrorna att vi inte är där vi vill vara.

–  3,6 miljoner kronor innebär en oändligt stor skillnad i trygghet, frihet och makt, konstaterade nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) på bokseminariet.

Frågan är vilken roll vår generösa föräldraförsäkring spelar för löneskillnaderna. Risken är att de unga kvinnornas långa frånvaro från arbetslivet innebär en nackdel som de får svårt att ta igen. I så fall är individualiserad föräldraförsäkring lösningen, eftersom då krävs att männen tarut hälften för att familjen ska få ut alla dagarna. Maria Arnholm är inte villig att ta det steget ännu.

På frågan när hon kommer att vara nöjd med jämställdheten svarade Maria Arnholm: När kvinnan tjänar mest i hälften av de svenskafamiljerna.

Jag är inte säker på att vi har kommit så långt när det är dags att fira 50-årsjubileet av e-boksversionen av min slängda bok.

Texten även publicerad i VLT 25 mars 2013

 

Granskningssamhällets ögontjänare

På Södertörns högskola genomfördes nyligen ett intressant
seminarium om granskningssamhället.

Är vi på väg att bli ett land av ögontjänare? Sådana som är mer angelägna om att göra rätt än att göra det rätta. Risken finns till följd av den allt mer omfattande granskningen av olika verksamheter. Ingen märker om sköterska i äldreomsorgen har suttit ner hos en ledsen åldring en stund, men om något i dokumentationen missats syns det direkt.

Samma sak i skolan där lärarna dignar under dokumentationskraven. En elev genererar under sin grundskoletid sin egen vikt i dokumentation, hävdade en lärarstudent på ett seminarium om granskningssamhället på Södertörns högskola nyligen. Kanske mer en retorisk poäng än en verklighetsbeskrivning, men faktum är utbildningsminister Jan Björklund lovat utreda lärarnas administrativa börda.

Inom offentlig sektor är granskningen i hög grad en konsekvens av politikens reträtt. Ramlagar, målstyrning och konkurrensutsättning har gjort att politiken inte har samma kontroll längre. Men man har lika fullt ansvaret. Så när kritiken kommer visar man handlingskraft genom att besluta om utvärderingar och inrätta granskningsmyndigheter.  

Även om strävan officiellt är att minska antalet myndigheter kommer det till nya med granskningsuppdrag  Trafikanalys är en. Myndigheten för kulturanalys en annan. Skolinspektionen är en av de största. I juni drar Inspektionen för vård och omsorg igång sin verksamhet med mer än 500 anställda. Plus den granskning som Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) och Riksrevisionen sedan gammalt utför.

Granskning är nödvändigt, men de senaste årens fullkomliga explosion av granskning är inte riskfri. Den uppenbara risken är att det viktigaste blir att tillfredsställa granskaren. Något som står i klar motsatsställning till en annan av tidens trender, längtan efter innovation. Det finns också demokratiska risker. Politikerna skjuter granskarna framför sig, vilket gör det egentliga ansvaret otydligt.

Granskning är heller inte gratis, även om ingen vet vad den samlade kostnaden är. Inte ens den direkta kostnaden för myndigheter, utvärderingskonsulter och revisorer. Även om den notan är hög är den verkliga kostnaden det arbete till brukarnas nytta som inte blir gjort och de goda idéer som mals ner i dokumentationens grottekvarnar. Rädsla för att göra fel främjar varken empati eller kreativitet.
Texten även publicerad i VLT den 25 februari 2013

 

Laglöst läge i demensvården

Trygga på sitt äldreboende, trots, eller kanske tack vare att
dörren var låst.

Vi hade tidigare en granne som var en löpare. Rätt var det var kunde man se henne pina iväg över allmänningen mot okänt mål. Milt men bestämt ledde vi henne tillbaka till hennes trötte make, som inte alltid hunnit bli orolig över att hon var borta. Till slut blev det ohållbart och hon hamnade på ett gruppboende för dementa. Maken blev kvar i huset ett tag till med de blandade känslor som alltid drabbar anhöriga i sådana här fall. Lättnad över att hon var i ett tryggt boende där hon inte kunde försvinna, sorg över sjukdomen som gjorde flytten nödvändig.
Jag vet inte hur hennes boende löste problemet med att hålla henne kvar. Liksom för så många andra blev hennes tid på särskilt boende kort. Min mamma bodde i 2,5 år på ett gruppboende där hon i praktiken var inlåst. Hon var ingen löpare, men en annan boende tog chansen en gång när jag därifrån och hann komma förvånansvärt långt innan en i personalen hann i fatt henne.

När min mamma levde gällde fortfarande Socialstyrelsens undantag för demensvården. Det togs bort 2010 och idag är det olagligt med inlåsning eller annat tvång på demensboende. En ny lag har diskuterats sedan 2006 då Jan Pennlöv kom med ett utredningsförslag som skulle göra det möjligt med tvångsåtgärder mot dementa som utsatte sig själva eller sin omgivning för fara. Förslaget har blivit liggande. En lagstiftning är principiellt problematisk eftersom det handlar om tvång, samtidigt som läget idag är praktiskt problematiskt för dem som är verksamma i vården och omsorgen.  

”Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller”, beskrev en äldreomsorgschef dilemmat.

Ett lagförslag var på gång, men i dagarna har det stått klart att regeringen och socialdemokraterna ändrat sig. Det blir ingen lag. Den pågående positiva utvecklingen med bättre utbildad personal, nya metoder inom demensvården och ny teknik får inte störas med tvångsåtgärder, är motiveringen. Beslutet välkomnas av pensionärsorganisationerna liksom av Demensförbundet och Vårdförbundet. Utifrån mina anhörigerfarenheter är jag inte lika säker på att det finns anledning att glädjas. Tvång ska självfallet vara den sista utvägen, men jag delar den oro Stockholms läns Äldrecentrums chef Sven-Erik Wånell ger uttryck för i tidningen Veteranen:

”Man lämnar åt personalen att fatta etiskt mycket svåra beslut, i ett gränsland där det kan vara mycket svårt att veta vad som är lagligt. Och den personal som i anhörigas ögon underlåtit att skydda den boende så att hon förirrade sig bort, eller reste sig och slog upp operationen och behöver omopereras – ja anhörigas dom kan nog bli tung”.

Frågan lär dock inte vara slutdiskuterad. Men i fortsättningen handlar det nog inte om en speciallagstiftning för dementa utan om, som Demenscentrum föreslagit, en lag som omfattar alla allvarliga kognitiva handikapp, vilket knappast gör det enklare.

Reepalu lät mild men var vass som stål

Ilmar Reepalu vill inte själv se sig som en stark
man, men får nog finna sig i det epitet. Foto: SKL

Jag vet få politiker som kan låta så milda och vänliga som Ilmar Reepalu. Men hans ord kan också vara vassa som stål. Då behöver ingen tvivla på att det är makten som talar. Om man då ska säga emot gäller det att känna att man har en annan maktposition att hämta kraft från annars är man körd från början.
Mina möten med Ilmar Reepalu har varit i egenskap av chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle. Dessa möten präglats av vänlig respekt för mig och mitt uppdrag. Men några gånger har jag skymtat det vassa stålet.

I mitt uppdrag ingick att komma till arbetsutskottet i först Svenska Kommunförbundet och sedan Sveriges Kommuner och Landsting för att rapportera om tidningen. Eftersom ekonomin var bra och läsarna var nöjda var det i huvudsak rätt vänliga tillställningar trots att upplagan gick åt fel håll. Men om Reepalu var på plats kunde det bli debatt, som gjorde chefredaktören lite svettig.

Dock talade han i dessa sammanhang inte alltid som en ägarrepresentant utan mera som en kommunstyrelseordförande med synpunkter på bevakningen av sin kommun. Sådana har jag mött många, men Reepalu var vassast av dem alla. Det var han nog i än högre grad i andra sammanhang där större värden stod på spel. Ilmar Reepalu var alltid  och med skärpa i första hand företrädare för Malmöborna.

Nu har han tillkännagett att han ska lämna sin post den 1 juli. Typiskt nog sker det utan journalistiska mellanhänder i en debattartikel i Sydsvenskan. Ingen är egentligen överraskad, han fyller snart 70 och har suttit i nästan 20 år. Men det säger ändå en del om Reepalus position att detta blir en riksnyhet. En avgångsartikel av Sten Nordin, moderat borgarråd i Stockholm, skulle inte få samma uppmärksamhet.

I debattartikeln framhåller Ilmar Reepalu den omdaning Malmö genomgått under de 20 år han haft makten. Alla som hört honom välkomna landets kommunekonomer till Kommekmässa , känner igen beskrivningen av hur Malmö gått från industristad i förfall till en plats där folk vill bo och leva. Han passar i artikeln också på att ge Göran Persson lite betalt för gammal ost, medan nuvarande statsminister inte nämns. Anklagelserna om antisemitsm glider han förbi och talar om de framtida utmaningarna, som nu andra får ta ansvar för.

Men det blir knappast en ny stark man av Reepalus typ  som tar över. Deras tid är förbi. Han ville heller inte se sig som en sådan. När jag på en mässutfrågning undrade hur han upplevde rollen svarade han med sin milda röst att Malmö inte trodde på starka män. Där var det laget som gällde. Publiken fnittrade  roat över beskrivningen.

Framtiden får utvisa om Ilmar Reepalu varit en god ledare som sett till att det finns bra efterträdare. Till dess är det bara att önska lycka till med det nya livet, som ska ge tid för böcker och barnbarn. Livets dessert väntar.

 Mer läsning om Ilmar Reepalu:
Expressens Malmöbaserade reporter Niklas Orrenius skriver väl om arvet efter Reepalu i en krönika.

Fokus skrev i januari om tänkbara efterträdare, kopplat till debatt om vinster i välfärden.

Även Sydvenskans politiska redaktör Heidi Avellan funderar över hur Reepalu förberett efterträdarfrågan



 

Kärleken, döden och Carema

Texten även publicerad i VLT 26 januari 2013

Filmen heter Amour och det är verkligen en film om kärlek. Men inte de romantiska komediernas sprittande och passionerade kärlek utan den åldrade kärleken. Den stillsamma, varma gemenskap som förhoppningsvis finns där när man levt hyggligt lyckliga i nästan alla sina dagar och vet att slutet oåterkalleligt närmar sig.  En film om sådan kärlek i dödens skugga låter ju outsägligt tungt och trist, men detta franska kammarspel, som begränsas av väggarna i parets lägenhet, är oavbrutet fascinerande.

När hustrun drabbas av en stroke och hamnar i rullstol blir hon lovad att inte behöva åka tillbaka till sjukhuset. Maken håller sitt löfte, men till ett oerhört högt pris. I takt med att hennes tillstånd försämras blir han inte längre hennes man utan hennes vårdare, visserligen med lite hjälp av vårdpersonal men huvudansvaret är hans. Dygnet runt, sju dagar i veckan. Tyngden i detta ansvar, både mentalt och fysiskt kan man tydligt se i filmens skildring av vardagssysslorna. Tyngden för henne av att vara beroende av sin man anas i Emmanuelle Rivas vackra, allt mer sorgsna ansikte.

I Sverige skulle det nog vara hemtjänstens vårdbiträden som skulle stå för avlastningen, inte som i filmen privata sköterskor som får pengar i handen. Men även här vilar ett tungt ansvar på anhörigvårdare av båda könen. Man vill klara sig på egen hand. Man vill fortsätta leva tillsammans, inte komma och hälsa på den andre på en institution. Men undersökningar visar att många svenskar också räds beroendet av nära anhöriga.

Lämna hellre över mig till Carema när den dagen kommer än att du sliter ut dig på det här viset, sa jag till min man efter biobesöket. Men som så mycket annat som gäller åldrandet är man mer rationell när man har det på distans. När den dagen verkligen kommer är det inte säkert att självinsikten räcker till. ”Ska jag sitta där med en massa glömska kärringar”, undrade en mig närstående argt när hennes demens gjorde vardagen alltför tung för hennes man. Hon slapp, men även där blev den åldrade kärlekens pris högt.

Ingen vet hur det blir när den dagen kommer då vi behöver hjälp. Men i väntan på detta kan man med fördel se Michael Hanekes mästerliga men annorlunda iscensättning av filmkonstens eviga teman, döden och kärleken.