Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.