God Jul

God Jul, säger jag med hjälp av tomtar och lucior från Nordic School i Dar es Salaam.

Man ska aldrig säga aldrig om äldreomsorgen

Nu eller aldrig ska det ske. Nu ska det äntligen bli ordning och reda i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Kring detta finns en stor samstämmighet bland vårdens beslutsfattare. Idag manifesterad vid en presskonferens i Rosenbad, där överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hur de 4,3 miljarder regeringen satsar under fyra år ska användas.

¬ Det handlar inte om projektpengar, det här ska vara långsiktigt, underströk äldresamordnaren Eva Nilsson-Bågenholm, som under 2011 jobbat med att ta fram underlaget till överenskommelsen.

Projektpengar beviljas ju för något man tänker göra. För att få del av de här pengarna gäller det att verkligen ha gjort något. Prestationsbaserade statsbidrag kallas det och är beprövat inom landstingen, bland annat genom den så kallade kömiljarden som har haft effekt på vårdköerna. Inom äldreomsorgen är detta något nytt. Men det är inte pengarna som är främsta skälet till nu eller aldrig-stämningen bland vårdens beslutsfattare, som gör att man tror att det kommer att gå bättre den här gången med att hitta lösningarkring de svårast sjuka äldre.

¬ Pengarna är smörjmedel. Det som gör att jag tror att det blir skillnad den här gången är det enorma intresse och beslutsamhet som finns för frågan, säger Mats Eriksson (M), regionråd i Halland och ordförande i SKL:s hälso- och sjukvårdsberedning.

Framgång handlar om mognad och timing. Tiden är nu mogen och timingen är den rätta och därmed är förutsättningarna bättre, som Mats Eriksson ser det. Möjligtvis trodde upphovsmännen och kvinnorna bakom de många tidigare överenskommelserna också det, men låt oss hoppas att Mats Eriksson har rätt. Att det den här gången blir en verklig förbättring för de mest sjuka äldre. Att vi slipper se fler revirstrider och betalningstvister mellan kommuner och landsting. Att talet om att den gamlas behov ska stå i centrum blir verklighet. De som eventuellt tvivlar på behovet vill jag påminna om Dokument inifrån-reportaget om Florence Karlssons sista resa.

Men jag värjer mig för talet om nu eller aldrig. Det kan låta beslutsamt och handlingskraftigt men är ett farligt synsätt. Det finns inget aldrig i den här typen av frågor. Lika lite som det finns slutliga lösningar. Däremot kan man i efterhand se att det fanns vändpunkter. Jag hade i våras i uppdrag att beskriva äldreomsorgens utveckling över tid Från fattigvård till valfrihet. Nästa gång någon får det uppdraget hoppas jag att den överenskommelse som nu är klar beskrivs som en sådan vändpunkt.

Göran Persson har aldrig gillat regioner

Göran Persson, har blivit tyckaren på Torp,
som har åsikter om det mesta och inte vill
tillhöra samma region som Östergötland.

När Göran Persson talade på Kvalitetsmässan 2007, om jag minns rätt, retade han upp en del av sina partivänner rejält genom att säga att regioner var en dålig idé. Han har avgått och bör hålla käften , var innebörden av de kommentarer som gavs även om man uttryckte sig annorlunda i journalisters närhet. Göran Persson är fortfarande avgången, har inte ändrat uppfattning om regioner och håller inte käften.


Visserligen säger han i den intervju, som nyligen publicerats på tidningen Folkets ledarsida, att han inte ska recensera eller ställa ut recept på vad som bör göras idag, men självklart gör han just det. ”Oppositionsrollen ligger där och väntar”, säger han. Nästa valrörelse, som kan komma redan innan 2014, tror han kommer att handla om solidaritet. En solidaritet ”som sträcker sig över generationsgränserna. Och som inte står i motsats till förutsättningarna att ordna god ekonomisk tillväxt”.

Eftersom Södermanland är ett av de län som nu våndas i regionfrågan får sörmlänningen Göran Persson också frågor om detta.. Han tycker regionfrågan är obegriplig. ”Jag har väldigt svårt att se var det folkliga trycket finns för att ge dessa landstingspolitiker mer inflytande över samhällsutvecklingen. Det är ju få saker som är så anonymt som en landstingspolitiker”, säger han bland annat. I stället vill han se kommunsammanslagningar och att staten tar över universitetssjukhusen. En uppfattning som oftast framförs av moderater.

Motståndet mot regioner är alltså ingen ny ståndpunkt från Göran Persson. Statsvetaren Lars Niklasson, som haft i uppdrag att utävrdera regionförsöken i Skåne och Västra Götaland, skriver på sin blogg att Göran Perssons syn på regionfrågan var skälet till att ordförandeskapet i Ansvarskommittén gick till en landshövding med moderat bakgrund, Mats Svegfors. Men om det var tanken så kalkylerade Göran Persson fel, Ansvarskommittén kom ju i stället fram till att landet borde delas in i sex-nio jämnstora regioner, som skulle ansvara för sjukvård och regional utveckling.

Arbetet med att få till dessa större regioner går nu in i slutspurten. Det blir varken som Göran Persson vill eller som Ansvarskommittén tänkt sig. Frågan är om det blir bra. Enligt SKL:s senaste bedömning kommer det 2019 att finnas 13 olika stora regioner och landsting. Tre fjärdedelar av befolkningen kommer att bo i de fyra stora. Därutöver finns det sju små, som tillsammans har drygt 15 procent av befolkningen och två, till ytan stora Norrlandsregioner. Detta förutsatt att alla förslag som nu är aktuella blir verklighet, vilket kanske inte är helt sannolikt. Regional röra lär fortsätta att prägla rikets indelning.

PS
På Dagens Samhälles debattsajt uppmanar Jan-Åke Björklund, som kan mer om regionfrågan än de flesta, till beslutskraft med intressanta paralleller till gårdagens beslut om Slussen i Stockholm. "Det finns på nästan alla håll i landet stora politiska majoriteter för en regionreform. Aktörerna i regionfrågan ställer orimligt stora krav på att alla ska vara med. Det saknar stöd såväl i vår representativa demokrati som i indelningslagen", avslutar han sitt inlägg.

Journalistik får inte bara handla om att väcka känslor

Om vi fick välja skulle nog de flesta vilja dö mitt i steget vid hög ålder. Att få leva livet fullt ut till sista dagen. Tyvärr är detta få förunnat. De flesta får uppleva hur krafterna tryter och tillvaron begränsas. I värsta fall så till den grad att man blir liggande beroende av andra för att klara också de mest basala funktionerna. Att detta inte alltid fungerar som det borde har vi kunnat läsa, se och höra mycket i medierna denna höst.

En bild från äldreomsorgens vardag på Mälarbackens
gruppboende maj 2009.

En del har varit avslöjanden som upprört och med rätta fördömts. Men är en medieboll kommer i rullning är inte allt som kommer fram relevant, även om det är sant.

Det här gör att många inte känner igen sig i den bild som ges. Det gäller de som har anhöriga i äldreomsorgen och tycker att de där får en vård och omsorg som präglas av såväl omvårdnad som empati, men också många anställda. En av dem är sjuksköterskan Charlotta Leijonflycht, som tog till orda på DN Debatt i veckan. Hennes utgångspunkt var fallet med den dementa kvinnan som enligt medierapporteringen svalt ihjäl på ett Caremaboende.

”Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process. Ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd”, skriver Charlotta Leijonflycht.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är en ytterst plågsam process också för de anhöriga. Plågsam för att ett liv obevekligt närmar sig sitt slut. Hur gärna skulle man önska att det fanns något som kunde göra att man fick tillbaka den sjuke till sitt gamla jag. I tunga stunder kanske man rent av kan tycka att personalen borde tvångsmata den gamla, men det varken kan eller bör de göra. Livet måste få ha sin gång, tills det är slut. Men att inget finns att göra innebär inte att det är vanvård

Rubrikerna att dementa svälter ihjäl är för övrigt inte det enda i höstens rapportering där vårdpersonal har svårt att känna igen sig. På Kvalitetsmässan konstaterade en kommunal enhetschef i äldreomsorgen som jag träffade att rapporteringen måste vara väldigt vinklad. Hon drog den slutsatsen utifrån rapporteringen om att Carema vägde blöjor, vilket blivit själva sinnebilden av deras jakt på vinst.

”Vi väger också blöjor. Vi ser det som kvalitetssäkring eftersom det syftar till att ge de gamla rätt inkontinensskydd”, sa denna enhetschef. Vilket väl ungefär är vad Carema utan nämnvärd framgång försökte säga i pressmeddelanden efter avslöjandet.

Äldreomsorgen har brister, som självklart ska fram i ljuset, debatteras och åtgärdas. Brister som väcker känslor eftersom det väcker oron för det egna åldrandet och ger dåligt samvete för hur man själv agerar mot gamla i sin närhet.. Men äldreomsorg är också komplicerad eftersom det handlar om etik, medicin, ekonomi och juridik. Men media nöjer sig med att väcka känslor utan att spegla komplexiteten. Det skadar den trovärdighet som deras existens bygger på.

PS
Den mediegranskande sajten Second Opinion intervjuar den 14 december Charlotta Leijonflycht under rubriken "Herregud så medierna får till det om äldreomsorgen"

Tre SD-mandat som har getts orimlig makt

Västerås är ett av Sverigedemokraternas starkaste maktfästen. När Dagens Samhälle tidigare i höstas rankade vilka kommuner SD hade mest inflytande kom Västerås, där partiet har tre mandat, på en nionde plats. ”Att SD trots allt kan avgöra frågor i Sveriges sjätte största stad måste ses om ett genombrott för partiet”, skrev tidningen.

Aldrig mer, är den slutsats Eslövs kom-
munstyrelseordförande Cecilia Lindh
 drar av åren med SD som vågmästare.

Vid förra veckans stormiga möte i Västerås kommunfullmäktige satt SD på åskådarbänken, men striden har sitt ursprung i partiets maktposition som vågmästare. En position som de etablerade partierna har gett nykomlingen. I 40 kommuner gav valresultatet 2010 Sverigedemokraterna en möjlig vågmästarroll. I 25 valde man, enligt Dagens Samhälle, blocköverskridande uppgörelser för att undvika att ge SD inflytande. I övriga 15 fick, liksom i Västerås, blockpolitiken råda.

Decembertumultet i fullmäktige väcker frågor om hur den fortsatta mandatperioden kommer att utvecklas. SD:s makt blir synlig när partiet kan avgöra frågor i fullmäktige, men deras verkliga inflytande är mer svårgripbart. För att undvika omröstningar kommer blocken överens innan frågorna kommer till fullmäktige.

Kommunpolitiken präglas av tradition av samförstånd, vilket inte demokratiskt riskfritt. Även om medborgarna säger sig ogilla politiskt käbbel vinner demokratin på att det finns en stark opposition tydliga alternativ att ta ställning till.

Erfarenheterna från andra kommuner där SD varit vågmästare visar att det blir svårare ju närmare valet man kommer. I Eslöv tyckte kommunstyrelsens ordförande Cecilia Lind (S), att det sista året med vågmästarpolitik var förfärligt. Därför valde man att dela makten med ärkefienden moderaterna.

Just i dessa dagar känns en överenskommelse över blockgränserna inte särskilt sannolik i Västerås, men det havererade fullmäktigemötet ger båda sidor anledning till eftertanke och till överläggningar om arbetsformerna. Även om ansvaret vilar tungt på ordföranden är det inte ens fel när två träter och medborgarnas förtroende för sina politiker växer knappast när möten urartar till kaos.

Risken är att de som utöver sin makt från åskådarbänken i det läget framstår som ett ganska bra alternativ.

Texten även publicerad i VLT den 6 december 2011.

Hellere konsensus än cirkus

I går rådde tumult i den annars så fridulla fullmäktigesalen
i Västerås ståadshus.

Kommunpolitik brukar kritiseras för att vara alltför konsensusinriktad. Att spänningen och engagemanget försvinner när partierna är så överens att väljarna inte kan se skillnaden. Forskarna hävdar att det inte längre stämmer. Rikspolitikens stridsfrågor, som valfrihet och vårdnadsbidrag, har höjt den politiska temperaturen lokalt. Igår bevisade Västerås kommunfullmäktige att lokalpolitik kan vara strid och kamp och heta känslor. Den som vill ha en beskrivning av händelseförloppet under gårdagskvällen kan läsa det på Anders Lifs blogg.

Formellt handlade striden om återremiss av frågan om kommunalt vårdnadsbidrag. I praktiken handlar det om de etablerade partiernas svårigheter att hitta fungerande arbetsformer när Sverigedemokraterna är vågmästare. Ingen vill egentligen ha med dem att göra, men det är svårt att avstå från deras stöd när det gäller. När Västeråsfullmäktige för ett år sedan beslutade om avveckling av vårdnadsbidraget stödde den splittrade SD-gruppen de rödgröna. Nu har SD bytt ståndpunkt och stöder oppositionen. Därmed fanns det en majoritet för återremiss vid gårdagens fullmäktigemöte, men ordföranden Britt Sandström (S) vägrade ställa proposition. Motiveringen var att det vore att väcka en ny fråga.

Det korrekta i detta lär förvaltningsrätten så småningom få avgöra. Överklaganden har aviserats. Men det är sorgligt att fullmäktigemöten i en av landets största kommuner tillåts urarta på detta sätt med uttåg och okvädingsord. Ansvaret för den akuta situationen är givetvis ordförandens, som inte tycks ha haft mycket stöd av den juridiska sakkunskapen vid sin sida. Men när känslorna lagt sig borde både oppositionen och de rödgröna fundera över hur man vill att det politiska arbetet ska bedrivas fram till nästa val när det inte finns någon politisk majoritet.

Konsensus är nog trots allt att föredra framför cirkus. Åtminstone om man vill att medborgarna ska ha respekt för det demokratiska systemet.

Avslutningsvis en fundering om det nya medieläget. Via Facebook kunde man följa skeendet, åtminstone ur ett borgerligt perspektiv. Alliansens ledamöter uppdaterade flitigt och ilsket, från de rödgröna rådde tystnad. Men eftersom det stod klart att det här inte var ett vanligt fullmäktigemöte kunde man gå in på webbsändningen och följa dramatiken. Den som läste lokaltidningen VLT i morse fick dock inte del av någon dramatik. Där var det ett torrt och kort referat. Föredömligt ovinklat, kanske en del skulle säga, men det förmedlade inte till västeråsarna vad som egentligen hände i fullmäktige. Även VLT har anledning att fundera över hur man ser på sitt uppdrag i den lokala demokratin.

Inget mirakel I Nossebro men trots allt ett gott jobb

Glada och stolta Nossebroelever från Essungas hemsida.

Den här veckan var det Nossebro skolas tur att gå från hjälte- till skurkstatus i nyhets-rapporteringen. Grundskolan i den lilla västgötakommunen Essunga har gjort en remarkabel förbättring av resultaten. På några år gick man från botten till toppen i SKL:s öppna jämförelser. Inte genom massiva resursökningar utan genom systematiskt arbete baserat på aktuell skolforskning. Viktiga inslag har varit höga förväntningar på eleverna och extra stöd till de svaga eleverna i deras vanliga klass. Något som gett mycket uppmärksamhet och många studiebesök.

I veckan gav Dagens Nyheter en annan bild av Nossebro skola. ”Mirakelskola ger eleverna överbetyg" löd rubriken. Elevernas resultat på de nationella proven var inte lika bra som deras slutbetyg. Mer än varannan elev fick högre slutbetyg i matte än de presterat på nationella provet. En lärare i matematik tycks systematiskt ha gett eleverna glädjebetyg. Viljan att vara bäst tycks ha vägt tyngre än känslan för rättvisa.

Nu har Nossebro skola fått en fuskstämpel på sig, vilket skämmer ett annars gott arbete. Undervisningsrådet Ulla-Britt Norin, som inspekterat skolan, är kritisk mot skillnaderna mellan nationella prov och betyg, men också imponerad:

”Man har fått eleverna med på tåget. Till och med bland pojkarna har det blivit positivt att anstränga sig i skolan och sådant ser jag inte på särskilt många ställen”, säger hon till Dagens Nyheter.

Även SKL anser att Essunga fortsatt är ett gott föredöme. I år har100 procent av Essungas elever i årskurs 9 fått minst godkänt på det nationella ämnesprovet i svenska. 98,5 procent skrev minst godkänt i engelska och i matematik var andelen 95 procent. Vi behöver fler Essunga, menar Per-Arne Andersson, som är chef för avdelningen för lärande och arbetsmarknad.

”I ett förändringsarbete går inte allt som på räls. Men alternativet vore att inte gör någonting. Vi kan inte ha en situation där ängslighet premieras framför vilja och mod att försöka vända en utveckling”, påpekar han på SKL:s webbplats.

Så det är nog förhastat att ställa in planerade studiebesök i Essunga. Snarare finns där ytterligare en lärdom att dra. Att viljan att tävla och vara bäst får inte bli så stark att man bryter mot reglerna. Oavsett gren är doping aldrig en bra metod för den som vill bli vinnare i längden.

Äldreomsorg med utrymme för söndagsparfym

Kontroll är ordet för dagen inom äldreomsorgen. Uppenbarligen har ansvariga inte följt upp att de som utlovats levererats och nu ska det bli bättring. Det är alldeles nödvändigt. Framför allt på beställarnivå när det gäller de stora upphandlingarna. Men risken är att det i stället blir en kontroll på detaljnivå och att det då blir en kontroll som hämmar, snarare än utvecklar.

Piteås äldreomsorschef Gunnar Lindberg, tillsammans med Gunvor Ahlin,
när Piteå hade bästa äldreomsorgen. Ett år senare var bilden en annan.

I veckans nummer av Dagens Samhälle varnar Piteås äldreomsorgschef Gunnar Lindberg för en sådan utveckling:
”Rigorös och standardiserad kontroll riskerar att bromsa nytänkande. Dels strävar alla efter att uppfylla samma krav, dels blir medarbetare rädda för att göra något som sedan kan bli kritiserat” varnar han.

Gunnar Lindberg vet att opinionsvindar kan svänga snabbt och hjälten förvandlas till skurk. Piteås äldreomsorg har varit såväl föredöme som skräckexempel. På Kvalitetsmässan 2009 stod han och undersköterskan Gunvor Ahlin på Göteborgsoperas scen och tog emot Götapriset för det arbete som gjorts på en enhet på Öjagården. Ett år senare var Öjagården skräckbilden av svensk äldreomsorg sedan Uppdrag Granskning visat låsta dörrar på en demensavdelning. Något som senare också kritiserades av Socialstyrelsen.

Gunnar Lindberg varnar för en utveckling där det lätt mätbara prioriteras. Som exempel tar han frågan om det finns olika maträtter att välja på. Men frågan är om det är bättre att kunna välja mellan fiskbullar och blodpudding än att serveras oxfilé? Än svårare att mäta är bemötandet. Hur fångar man i tabeller att det finns personal som ser människan. Som ger den gamla kvinnan hennes söndagsparfym, som hon njuter så av?

Självklart är den inget värd om hon har liggsår eller ligger nedsmetad i avföring. Den basala omvårdnaden måste fungera. Men för att det ska vara en äldreomsorg med kvalitet måste det också finnas utrymme för dessa svårmätbara tecken på omtanke. Det finns anledning att än en gång påminna om poeten Ragnar Thoursies ord från samlingen Sånger från äldreomsorgen:

Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

Ett större problem än Carema

Dokument Inifråns reportage Florences Karlssons sista resa
visar på en av svensk äldreomsorgs stora brister, vården av
de multisjuka äldre. Foto: SVT

Dokument Inifrån på SVT har de senaste tre söndagarna granskat den svenska äldrevården. Det första programmet har ni alldeles säkert hört talas om. Det hade titeln Vi gav dom vår pappa och beskrev hur människor behandlats av Sveriges största vårdkoncern, Carema. Det var en skrämmande bild av misskötsel och vanvård, som väckt stark vrede och fick regeringen att kalla till en snabb presskonferens med tre ministrar som utlovade åtgärder av olika slag. Ingen vill att man själv eller någon anhörig ska behöva tillbringa sina sista dagar i livet på det sätt som beskrevs i programmet.

Ingen vill hellre ha det som Florence Karlsson.  Det börjar bra. En av Sveriges skickligaste kirurger sätter in en axelprotes i hennes sköra 80-åriga kropp. Högteknologisk vård när den är som bäst, som ges också till den som är gammal och svag. Man skulle kunna känna sig stolt över vården. Problemet är det som händer sedan. Florence tas inte om hand så att hennes nyopererade axel kan börja fungera. I stället skickas hon hem med hemtjänst nio gånger dygn. Plus kärleksfull omvårdnad av anhöriga, som också kämpar hårt för att hon ska få vård och slippa de allt svårare smärtorna.

Det är plågsamt att följa Florences lidande och de anhörigas maktlöshet inför vårdapparaten. En maktlöshet som i och för sig delas av distriktssköterska och andra i vården. Det finns ingen plats för den svårt sjuka och smärtplågade Florence. Och heller inte för andra sköra gamla, som har en kombination av sjukdomar plus ett stort omvårdnadsbehov. Det borde föranleda minst lika mycket ilska som vanvården inom Carema. Men det har varit tyst och inga ministrar har trätt fram.

De multisjuka äldres vård är ett så komplext problem att det inte passar in i den polariserade dagsdebatten. Handlar det om privatiserad vård, kan alla snabbt gå ner i skyttegravarna och inta sina positioner och säga det man brukar. Men när det gäller de multisjuka finns inga enkla lösningar. Frågan är heller inte ny, den har funnits i stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg. Såväl i stort som smått har ansvariga försökt hitta lösningar. Regeringen har tillsatt en äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm. Förhoppningsvis kommer någon form av besked om resultatet av hennes arbete innan jul. Florence Karlssons sista resa visar på behovet.

Det tredje programmet i serien heter Vårdlotteriet. Där beskriver en modig läkare vilka prioriteringar som görs i vardagen. Prioriteringar som gör att de multisjuka, liksom missbrukare och psykiskt sjuka, inte alltid får den mest kvalificerade vården. Alla programmen finns på svtplay.se

Mötesplats för människor och idéer

Kvalitetsmässan är slut för den här gången. Mer än 10 000 personer, nästan alla på något vis verksamma i offentlig sektor är på hemväg från Göteborg. Förhoppningsvis fyllda med nya intryck, kunskaper och inspiration som gör vardagen lättare.

- Jag har valt efter tre spår, ett som handlar om bred samhällsinformation, ett om nytta i jobbet och ett mer privat, sa Thomas Johansson, ekonom i Nora kommun och en av de 10000.

Därmed sammanfattar han rätt väl, det som är mässans styrka: Bredden, även om det samhällsnyttiga hela tiden finns i botten. Här kan man såväl skratta åt Jan Bylunds beskrivningar av besvärliga människor, som lyssna på kvalificerade ekonomers analys av det ekonomiska läget. Och däremellan kan man få ett nytt spännande ekonomisystem demonstrerat för sig hos någon leverantör eller ägna sig åt kändisspotting.

I vimlet har synts såväl Pernilla August och Stina Ekblad som Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, dock inte samtidigt. Däremot var debatten mellan SD-ledaren och integrationsminister Erik Ullenhag mycket välbesökt.

Att sammanfatta det hela innehållsmässigt låter sig inte göras, därtill är utbudet alltför omfattande och spretigt. Ska man välja ett ord som beskriver det hela är det mötesplats: för människor, idéer och affärer.

Twittrats har det gjorts även under dessa tre dagar, här är en del av vad besökare delat med sig av den vägen:

@ceciliagarme: Kvalitetsmässan är ett sorts Almedalen för de goda
@evalisakrabbe: mkt om ledarskap. Leda samhällsuppdrag, leda vård (skola) o leda auktoriteter är mer än management.
@lenahorngren: Toppmötesfixering och stupkantspolitik, nyord som sammanfattar läget i ekonomidebatt
@magnussonhampus:Har lyssnat på legenden PG Gyllenhammar. Han konstaterade att Sverige är bättre skött idag än tidigare.
@mariaferm: det såg för övrigt inte kul ut att stå i Caremas monter på #kvalitetsmässan i Göteborg
@evalissiren: En sån kväll med After Shave och Galenskaparna. Och landshövding Lars Bäckströms middagstal väckte jubel!
@misjaderond: Kvalitetsmässan uppfyllde inte mina förväntningar i deltagande. Vi bygger ett samhälle åt alla, inte 50-åriga vita människor.
@onebow: Kvalitetsmässan över mina höga förväntningar. Intressant och inspirerande
@fredriklundgren: Vem säger att det nya är nytt och vem säger att det nya är gammalt? Vad beror det på om man ser det som nytt eller gammalt?

Listan kan göras längre. Om två år är det dags igen, att twittras och mötas kring det viktiga och svårfångade begreppet kvalitet.

Polis har rätt att vara politiker

Grattis landets poliser ni får vara förtroendevalda! Så skulle man, med hänsyftning till en aktuell bok, kunna sammanfatta en igår avkunnad dom i Arbetsdomstolen.

Polisförbundets ordförande Lena Nitz,
har vunnit en viktig seger i AD.

Tvisten gällde polisers rätt att ha kommunala förtroendeuppdrag. De stridande parterna var å ena sidan staten, i form av polismyndigheten i Västerbotten, som menade att tre polisers uppdrag i olika socialnämnder i länet var en bisyssla som kunde skada allmänhetens förtroende och som därmed var otillåten enligt Lagen om offentlig anställning. Å andra sidan Polisförbundet som försvarade sina medlemmars rätt att som alla andra ha demokratiska förtroendeuppdrag.

En rätt så självklar att staten som arbetsgivare inte borde behöva belasta rättssystemet med detta mål. Motivet att 2009 förbjuda de tre poliserna, som alla hade inre tjänst, att ha uppdrag i socialnämnden, var att de där kunde få del av sekretessbelagd information som kan påverka deras bedömningar i tjänsten.

En risk som arbetsdomstolen inte anser vara så stor att den bör påverka deras grundläggande demokratiska rättigheter. AD slår i sin dom fast att förtroendeuppdrag som folkvald företrädare fyller ”en oumbärlig funktion i ett demokratiskt samhälle”. Slutsatsen blir därför att det allmänna intresset av att polismännen åtar sig uppdraget måste anses vara mycket stort.

”Polisers erfarenhet från arbetet vid sociala frågor är till stor nytta för samhället och det politiska arbetet. Inte minst därför är det viktigt att vi nu har fått ett klargörande”, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz i ett pressmeddelande där hon betecknar domen som en seger för demokratin. Det är bara att instämma.

Hela domen finns att läsa på Arbetsdomstolens hemsida.

Amelia vill inte ha det som sin mamma

En ny bok tar upp vad som kommer att hända
 när Amelia Adamo och andra 40-talister
behöver hemtjänst.

I takt med att 40-talisterna åldras diskuteras äldreomsorgen allt mer. Debatten har en tendens att bli rätt polariserad. Å ena sidan finns det de som drömmer om en äldreomsorg som mest liknar ett bättre konferenshotell. Ett ställe med utsökt mat och dryck där det bjuds såväl salsakurser som vinprovning. Å andra sidan de som befarar att framtidens äldre hamnar på ett ställe liknande i fattigstugan i Lönneberga, där Kommandoran styrde över de andra halvsvältande hjonen.

Jag tror inte på detta skräckscenario, men räknar heller inte med någon superservice på äldre dar. Men jag vill definitivt inte ha någon kommandora som bestämmer över mig. Vill jag dansa salsa eller prova vin ska jag få göra det. Också om jag är 85 plus, men precis som de som inte fyllt 85 får jag i så fall betala själv.

Däremot finns inga möjligheter att betala själv den dag man är dement eller av andra skäl behöver omsorg dygnet runt. När man varken kan dansa salsa eller dricka vin. Det är den gruppen debatten borde handla om.

Amelia Adamo har kommit att representera de livsnjutande 40-talisterna. De som vill, och har råd, att unna sig livets goda också under den senare halvan av livet. Inte konstigt att hon får vara omslagsflicka till Timbros nya bok om äldreomsorg, som har titeln När Amelia behöver hemtjänst och är skriven av Edvard Unsgaard.

Amelia Adamo har en gammal mamma, så hon har rätt goda insikter i hur dagens äldrevård fungerar. Så vill hon inte ha det, även om hon inte känner någon oro för vanvård. I hemtjänsten finns ”många, varma omtänksamma händer”. Problemet är ensamheten och hon vill därför ha tillbaka de gamla ålderdomshemmen.

Jag tror att ensamheten i hög grad är ett existentiellt problem, som inte löses med byggnader. Som gamle kulturministern Bengt Göransson konstaterar i boken: ”Det är lite tråkigt att bli gammal. Det måste man också inse.”

Det gör att äldreomsorgsdebatten lätt blir tråkig om den inte får handla om salsa och rödvin. Men dessvärre är den nödvändig. 2035 har vid dubbelt så många 85+ som idag.

Texten även publicerad i VLT 8 november 2011.



Stängt för semester...

...på återseende i november

Granskning ja, karaktärsmord nej

Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson ska själv-
klart granskas, men i Uppdrag Granskning liknade det
alltför mycket  karaktärsmord. Foto: SVT

Egentligen hade jag tänkt gå därifrån. Konferensinslaget om teater för funktionsstörda i Hudiksvall kändes måttligt lockande, Men jag satt kvar och blev som alla andra tagen av Pär Johanssons berättelse om Glada Hudik-teatern. Vilken energi, vilken empati och vilken kreativitet!. Jag var också fascinerad av att detta fått blomstra inom ramen för en kommunal förvaltning,


Nästa dag mötte jag dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen i Hudiksvall, Sven-Åke Thoresen, som var påtagligt nöjd över att min entusiasm svallade över till att gälla hela kommunen. ”Hur ska ni klara att hålla Pär Johansson kvar”, undrade jag. Minns jag rätt, så här några år senare, var svaret att han hade frihet att göra saker utanför sin ordinarie tjänst, vilket föreföll mig rimligt. Ska man behålla specialbegåvningar, krävs speciallösningar.

Jag har fortsatt att känna stark sympati för Glada Hudik och har noterat deras framgångar. Även om jag varken har sett Elvis-föreställningen eller filmen. Jag har också noterat att i min lokala ICA-butik jobbar numera Gustav, som vid en hastig blick är väldigt lik reklamfilmernas Jerry. Igår såg jag Uppdrag Gransknings program om Glada Hudik och trots den kritik som framfördes kvarstår i huvudsak min sympati.

Glada Hudik-teatern är en del av den dagliga LSS-verksamheten i Hudiksvalls kommun. Jag är övertygad om att de som under åren deltagit i denna dagliga verksamhet har haft det bettydligt roligare och utvecklats mer än de flesta andra i samma situation. Även om de som inte stått på scen utan varit med i bakgrunden.

Jag kan inte se att de får det sämre för att Pär Johansson är ute och föreläser och liksom andra duktiga föreläsare tar rejält betalt för detta. Det ser jag som en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, som verkar nöjd. Däremot borde kommunen ha haft tydligare regler och kollat upp att de följs. Även om förvaltningschefen inte tror det så är Pär Johansson en vanlig människa, med de risker för slarv och genvägar det innebär.

Förutom dubbelfaktureringen var en av huvudpunkterna att de funktionsstörda hade för dåligt betalt. Det ligger något i det, även om nivån kan diskuteras. De är duktiga och har bidragit till framgångarna, men är inga proffs. Den professionella inramningen är en förutsättning för att det ska bli bra och njutbart även för andra än de närmast anhöriga. De anhörigas och de funktionsstördas egna röster saknades för övrigt i programmet.

Uppdrag Granskning är inte ensamma om att ha granskat Glada Hudik-teatern. Det har även Hudiksvalls Tidning gjort och låtit fler röster komma till tals. Några skandaler hittade tidningen inte, konstaterar chefredaktören Mats Åmvall, och fortsätter:

”Däremot fann vi en verksamhet som börjat leva sitt eget liv utan att någon egentligen förmått se vart det skulle ta vägen. Vi såg en verksamhet som växt långt ut över de kommunala ramarna, men ändå styrs som en vanlig kommunal omsorgsverksamhet. Eller inte styrs. Vi fann människor som utvecklats med och i glädje. Och andra som lämnats utanför. Vi fann konsulter som sett en möjlighet till ren affär och stora sponsorföretag som ser en chans att bli förknippade med detta goda. Och vi upptäckte en blandning av skattemedel, privata pengar, bolagsbildningar och avtal i ett bygge som få har insyn i eller en helhetsbild av.”

Det låter som väldigt bra lokal samhällsjournalistik. I Uppdrag Granskning-dramturgin var däremot ett karaktärsmord på Pär Johansson, som jag inte tycker att han är förtjänt av. Hans egen version går att läsa på Glada Hudiks hemsida.

Besvärande kunskapsbrist

Någon mer okontroversiell slutsats i en forskningsrapport än att det behövs mer forskning är svår att tänka sig. Ju mer man vet, desto mer frågor väcks. Dessutom behöver forskare nya uppdrag. Men när en grupp forskare i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser kom fram till att vi inte har metoder för att mäta resultatet av de senaste decenniernas stora samhällsförändringar i form av konkurrensutsättning, valfrihet och privatisering väckte det en debattstorm. Stormen svepte med sig SNS forskningschef, vd och en del av organisationens trovärdighet.

Privatiseringar och konkurrensutsättning är en av svensk politiks mest ideologiska frågor där känslorna är starka och båda sidor har sina ståndpunkter klara. Det är av ondo, menar vänstern, som tyckte sig ha fått stöd för sin uppfattning när rapporten inte kunde hitta några positiva effekter. Privatiseringsförespråkarna avfärdade rapporten som tendentiös eller rent av bedrövlig, för att citera Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.

När känslorna är starka brukar inte förnufts- och kunskapsargument väga särskilt tungt. Kanske är det därför det inte blivit någon verklig diskussion om det som är rapportens verkliga slutsats. Att vi inte vet vad vi får för våra skattepengar eller hur vi ska styra och mäta för att vara säkra på att pengarna används rätt.

En slutsats så uppseendeväckande att den borde leda till åtgärder direkt. I 20 år har vi förändrat samhällsorganisationen och vårt sätt att använda skattemedel på ett grundläggande sätt. Ett sätt som många tycker är bra. Få vill tillbaka till den tid när samhället egenmäktigt bestämde åt oss om skola, vård och omsorg. Men det är bekymmersamt att vi vet så lite om vilka effekterna blivit och om pengarna används effektivt.

De som borde vara mest angelägna om mer fakta är konkurrensens och valfrihetens vänner. Systemets trovärdighet klarar inte alltför många avarter som nu senast Kristinaskolan i Täby. Enligt Skolinspektionens tillsyn saknades det mesta på skolan, medan ägarna har plockat ut 10 miljoner ur bolaget.

Texten även publicerad i VLT 11 oktober 2011

Att vandra omkring i Tranströmers poesi

Tomas Tranströmers samlade produktion.

En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.

Om chefskapets risker och glädjeämnen

Cissi Elwin Frenkel från tidningen Chef berättar om chef-
skapets risker och glädjeämnen.

”Det är som att vara deckare. Varje dag nya dilemman; etiska, moraliska, psykologiska. Utmanande, svårt, roligt, läskigt. Man får använda alla egenskaper man har och trolla med knäna. Man känner att man lever”. Så sammanfattar Cissi Elwin Frenkel, idag tidningen Chefs chefredaktör, chefskapets glädjeämnen. i det senaste numret av Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse, som nu är ute. I intervjun berättar hon också om hur hon fått känna på chefskapets risker i form av utbrändhet.


I en annan intervju presenteras en nykomling i den kommunala världen. David Lega, den tidigare stjärnföreläsaren som idag är KD-kommunalråd i Göteborg. ” När man talar som föreläsare vill alla förstå vad man har att säga, när man talar som politiker vill hälften missförstå”, sammanfattar han konsekvensen av rollbytet.

Luciano Astudillo var en av de S-riksdagsledamöter som sveptes ut ur riksdagen i det socialdemokratiska raset 2010. Idag jobbar han för de frågor han brinner för på annat sätt. Tillsammans med några av Malmös mest kända företagare han bildat stiftelsen Uppstart Malmö, som stöttar entreprenörer som kan bidra till att skapa jobb i kommunen. ” Vi har fått stark uppslutning kring vår idé om att motverka segregation genom att fler kommer i arbete”, säger han.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth är glad över att vara en av de få kulturministrar i Europa som inte behöver dra ner kraftigt inom sitt ansvarsområde. I intervjun efterlyser hon också större frimodighet bland kulturarbetarna. Inte minst för att de ska våga samarbeta över genregränserna.

Utöver detta finns i nyhetsbrevet också artiklar om två frågor som jag skrivit om tidigare här på bloggen, nämligen danska Mindlabs stöd till nytänkande inom offentlig förvaltning samt regionfrågan där den statliga utredaren Mats Sjöstrand och SKL:s projektledare BoPer Larsson intervjuas.

Växande lokal irritation i regionfrågan

Lennart Holmlund (S) i Umeå en av många
lokala politiker som tycker att regeringen
borde ta mer ansvar för regionfrågan.

Alla vet att en deadline stressar, vilket innebär både risker och möjligheter. Å ena sidan att man skärper sig och lägger tjafsandet åt sidan eftersom alla vet att nu gäller det att med gemensamma krafter fixa det som ska göras. Å andra sidan risken för att irritationen ökar så att energin går åt till annat än den egentliga uppgiften. Vilket det blir beror ofta på ledarskapet. Med ett tydligt uppdrag och rimliga avstämningar går det betydligt bättre än om de som har ansvaret sitter på åskådarbänken.

I regionfrågan närmar sig nu deadline. Men risken för att det hela kraschar är uppenbar eftersom regeringen sitter på åskådarbänken. Det är svårt att tänka sig någon fråga som är mer central, och som därför måste avgöras på central nivå, än rikets indelning. Men regeringen har överlåtit den till lokala och regionala politiker utan kriterier för vad som ska skapa en region och utan nationell samordning. Irritationen växer nu lokalt och regionalt.

”Jag och många med mig till och med i alliansen tycker att frågan håller på att tappas bort”, skriver till exempel Umeås ks-ordförande Lennart Holmlund (S) på sin blogg.

Tre tunga socialdemokratiska landstingspolitiker, Marie Louise Forsberg Fransson, Örebro, Helene Hellmark-Knutsson, Stockholm och Peter Olofsson, Västerbotten kritiserade i ett debattinlägg på Dagens Samhälle nyligen regeringen för att abdikera i regionfrågan:

”Sverige har blivit det enda land där regeringen inte bryr sig om hur landet organsieras”, skrev de.

SKL:s VD Håkan Sörman formulerar sektorns kritik så här i dagens SvD:

”Staten måste bli mer aktiv i den här frågan om det ska bli något, det måste samordnas bättre”.

Men någon statlig aktivitet tycks inte vara att vänta. Ansvarig minister Stefan Attefall gör i samma artikel klart att staten inte tänker ”tvinga fram” någon ny indelningskarta för Sverige. I stället uppmanar han lokala politiker att utöva ledarskap.

”Man kan inte hålla på och tvista om var gränserna ska dras”, säger han.

Ansökningarna om att få bilda nya regioner inte vara inne förrän i januari, men eftersom det här är beslut som måste fattas i demokratisk och laga ordning måste  de avgörande stegen i praktiken tas under oktober. Det är inte omöjligt, men risken är stor att uppgiften känns övermäktig att hinna med i tid och att allt fler ger upp. Då blir det ingen regionreform den här gången heller. Alla kommer inte att vara ledsna för det och några av dem är allra minst ledsna finns i regeringskansliet,

PS
Vi som inte hade möjlighet att vara med på SKL:s  regionkonferens i Stockholm igår kan se den i efterhand på SVT Forum på måndag den 3 oktober.

Optimistiskt lärande på danska

På Mindlabs kontor i centrala Köpenhamn har man skapat
en miljö som ska uppmuntra till  optimistiskt lärande.

Innovation är ett i dessa tider flitigt använt ord som kan betyda nästan vad som helst och ingenting. Inte minst talas det mycket om innovation i offentlig sektor. I alla fall på konferenser och bland högre chefer. Jag är inte lika säker på att det är lika populärt bland dem som är närmast brukarna. ”Vad har de nu hittat på”, är en sannolik reaktion när innovationsstrategierna sipprat ner genom organisationen.

En begriplig reaktion som ställer chefer inför stora utmaningar. Oavsett om man kallar det innovation, förnyelse eller förändring är det en nödvändig del i verksamheten, som man måste ha de anställda med på. Ekonomi, demografi och konkurrens från andra utförare gör att det sällan går att fortsätta göra som man alltid har gjort.

I Danmark har man jobbat längre med detta. Där finns sedan 2002 Mindlab, en utvecklingsenhet, som drivs gemensamt av tre tunga departement. Där har man inte bara intressanta idéer utan också en spännande miljö. Mest spektakulärt är ett äggformat rum som fungerar som idéverkstad.

Enligt chefen Christian Bason, som jag intervjuade för det kommande numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, är tanken  att skapa en miljö för ”optimistiskt lärande”. En miljö som ger inspiration så att idéer föds. Idéer som leder till förändringar som gör skillnad för brukarna.

Det är brukarna och deras behov som är i centrum på Mindlab, inte förvaltningarnas eller personalens. ”Brukarna är experter på sitt eget liv”, konstaterar Christian Bason. Därför bör de som jobbar i offentlig verksamhet försöka förstå deras verklighet och hur de uppfattar de tjänster som samhället erbjuder. Man måste också ha modet att ta till sig den information man får och agera, vilket kan vara tungt. Även om man vill väl är det inte säkert att de blir rätt för de man är till för. Christian Bason tog som exempel en ungdomsmottagning som kom fram till att deras arbete var destruktivt för ungdomarna.

I direktiven för regeringens nyinrättade Nationella råd för innovation och kvalitet i offentlig sektor nämns Mindlab som en tänkbar inspirationskälla. Det skulle inte skada med lite mer av ”optimistiskt lärande” här också.

Är Surahammar näst bäst eller bland de sämsta?

Har Surahammar Sveriges näst bästa företagsklimat eller hör man till den sämsta tiondelen? Svaret beror på vem som frågar. I Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat kom Surahammar på plats 264 bland Sveriges 290 kommuner. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nyligen mätte blev det en silvermedalj.

Förklaringen är olika sätt att mäta och att man delvis mäter olika saker. SKL-mätningen bygger helt på enkätsvar från företagare som haft kontakt med kommunen om bygglov, markupplåtelse, brandtillsyn, miljö- och hälsoskydd eller serveringstillstånd. Även i Svenskt Näringslivs mätning är företagarnas bedömningar en viktig del, men här ingår också andra faktorer som kommunalskatt, konkurrensutsättning och andel i arbete. Faktorer som inte ger en liten S-styrd kommun som Surahammar några höga poäng.

Näringslivsfrågor har hög prioritet i kommunerna, oavsett politiskt styre. Svenskt Näringslivs ranking har hittills varit det vedertagna sättet att mäta om man lyckats. Men det har också muttrats om att mätningen är politiserad och att det trots intensivt arbete inte går att förbättra sin placering eftersom strukturella faktorer väger tungt.

Muttrandet har fått SKL att göra en egen mätning. Tanken är att den ska vara mer användbar som arbetsredskap eftersom den mäter sådant som kommunerna direkt kan påverka. I hög grad handlar det om bemötande och tillgänglighet, ”Vi är smidiga, det är en liten kommuns fördel”, är kommunalrådet Britt-Inger Fröbergs förklaring i tidningen Dagens Samhälle till Suras topplacering.

Smidighet är bra. God personkännedom, som är en annan av fördelarna med en liten kommun, är också bra. Men det gäller att inte bli alltför följsam och inte alltför mycket kompis. En kommun måste ibland även säga nej, med risk för att det innebär att man halkar ner några pinnhål i nästa års ranking.
Fotnot. Övriga Västmanlandskommuners placeringar i SKL:s respektive Svenskt näringslivs ranking: Köping 7/192, Västerås 42/29, Norberg 66/258, Hallstahammar 67/140, Fagersta 104/228, Arboga 158/176. I topp hamnade Salem respektive Solna.

Texten även publicerad i VLT den 13 september 2011

Offentlignormativiteten väcker känslor

Jag lärde mig ett nytt ord i veckan: offentlignormativ. Det är samhällsdebattens motsvarighet till genusdebattens heteronormativ. Där är det den heterosexualiteten som är norm. I samhällsdebatten är det den offentliga utföraren som i kraft av sin storlek blir den som allt jämförs med.

Ordet lanserades av Praktikertjänsts VD Carola Lemne på det SNS-seminarium där den omdiskuterade rapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Carola Lemne har varit ordförande i den referensgrupp som varit knuten till rapportarbetet. Hon instämde i det som är rapportens huvudslutsats: Att det finns så lite  kunskaper om konsekvenserna av det systemskifte som skett i Sverige de senaste 20 åren i och med att de offentliga monopolen brutits upp och privata utförare kommit in.

Bristen på kunskap är, enligt Carola Lemne, extra beklaglig eftersom det finns så mycket känslor och åsikter kring frågan. Något som den senaste tidens debatt  visat. Sällan har en rapport, från det vanligtvis näringslivsvänliga SNS, blivit så hyllad av vänsterdebattörer, medan Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström dömt ut den som ”undermålig”. Forskningschefen Laura Hartman har också tvingats till en pinsam rättelse av sammanfattningen när det gäller friskolors rätt att välja elever.

Det som gör vänsterfolket glada och upprör näringslivet är forskningschefen Laura Hartmans slutsats  att det inte gått att hitta några vinster av konkurrensutsättning. Kritiken, bland annat framförd av borgerliga politiker i Stockholms läns landsting, gäller framför allt att hon bortser från att valfriheten i sig är en vinst. En åsikt som med kraft framfördes vid seminariet av Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson. Han hyllade den svenska modellen med gemensam finansiering, som gör att alla har möjlighet att välja i kraft av sin skol- eller vårdpeng.

En återgång till offentliga monopol är varken möjlig eller önskvärd. Detta är en ny svensk modell, som behöver förbättras för att försäkra oss om att skattepengar används rätt. Det handlar bland annat om bättre regelverk som stoppar dem som missbrukar systemet, om att hitta former för jämförelser som gör att val kan fattas på god grund och att hitta ersättningssystem som belönar den som levererar kvalitet på ett effektivt sätt. Det förutsätter bättre kunskap än vi har idag, kanske också att offentlignormativiteten försvagas.

Med kvaliteten i fokus

Drygt två månader återstår tills Kvalitetsmässan invigs den 15 november. En mässa som för folk i offentlig sektor är vad Bokmässan är för bokbranschen och Medicinska riksstämman för läkarna. Dock inte lika medialt uppmärksammad Att förbättra offentlig verksamhet anses ju inte lika spännande som författande eller vita rockar.

Intresset hos målgruppen är dock stort. Anmälningarna är vid den här tidpunkten 2009, så mässgeneralen Sven Wiberg, som varit med på alla tolv mässorna, tror på nytt rekord. Vid förra mässan hade man 3 800 seminariedeltagare och 7 200 mässbesökare, som tillsammans drack över 17000 koppar kaffe under tre dagar, för att ta några siffror ur statistiken.

Till mässan hör också nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör för. I det senaste numret uppmärksammas bland annat det nya Nationella rådet för innovation och kvalitet i offentlig verksamhet. Rådet ska, under ledning av Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, komma med förslag på lösningar på problem kring styrning och kvalitet som alla är medvetna om men ingen lyckats lösa. En av ledamöterna i rådet är SKL:s VD Håkan Sörman, som nu får chansen att komma med kommunala tips till staten. En inte alltför vild gissning är att han kommer att tala om fördelarna med öppna jämförelser.

I nyhetsbrevet ger några välkända ekonomer sina rätt dystra bedömningar av det ekonomiska läget. Ökande arbetslöshet, som leder till lägre skatteintäkter, är det stora orosmomentet för kommuner och landsting inför slutspurten av budgetarbetet.

Här finns också intervjuer med två intressanta kvinnor, Stockholms länspolismästare Carin Götblad, som ger ledarskapstips, och den professionella äventyraren Renata Chlumska, som nu förbereder sig för ett nytt spännande projekt, som ska föra henne högra än Mount Everests topp.

Finalisterna till Götapriset är nu klara. Glada Hudikteatern, Bålstapolarna, skolförbättringsprogrammet Ida i Västerås och det mobila akutteamet för äldre i Växjö gör upp om årets pris. Glada Hudikteatern får ses som favorit i kraft av att vara mest välkänt. Men det är inte säkert att det är det som väger tyngst för juryn. Glada Hudikteatern står på scen under Kvalitetsmässans invigning, om de också får kliva fram som vinnare vid kvällens gala återstår att se.

Centraliserad cancervård räddade liv

Öppna jämförelserna av cancervården
visar på stora skillnader i landet.

Minns ni proteststormarna när landstinget skulle lägga ner kirurgklinikerna på sjukhusen i Fagersta, Köping och Sala 1997? Nu finns det svart på vitt vad konsekvensen av beslutet blev. Ett antal västmanlänningar har fått leva längre efter sin canceroperation tack vare centraliseringen till Västerås lasarett. Nu dör praktiskt taget ingen på grund av komplikationer direkt vid tarmcanceroperation, tidigare var andelen 8 procent. Fem år efter operationen, lever nu 75 mot tidigare 55 procent.

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade igår den första öppna jämförelsen av cancervårdens effektivitet och kvalitet. Det goda exemplet vid presskonferensen var Västmanland. Med förhoppning att andra landsting ska lära och ta efter. Här får alla kvinnor med bröstcancer sin sjukdom bedömd av olika specialister. När det gäller tarmcancer ligger Västmanland i topp för alla indikatorer som ingår i jämförelsen.

"En direkt följd av centraliseringen", menar Kenneth Smedh, överläkare på kirurgklinikens tarmsektion. Förr kunde en cancersjuk bli opererad av en läkare som gjorde en tarmcanceroperation per år. Nu görs ingreppet av specialiserade kirurger. Andra skäl för den remarkabla förbättringen är att man nu har bättre kontroll över hela vårdkedjan och att man bedriver klinisk forskning.

Tryggheten i det nära sjukhuset är i hög grad en chimär. Åtminstone när det gäller svåra sjukdomar och kirurgiska ingrepp, som kräver avancerad teknik. Västmanland var tidigt med att centralisera specialistvården. I län där de smärtsamma besluten återstår lär länets resultat ge nya, starka argument för centralisering.

Vi som bor i länet bör för dagen tillåta oss att vara glada över framsynta beslut och duktiga doktorer, som inneburit att fler cancersjuka överlevt. Att den medicintekniska utvecklingen och uppbyggnaden av regionala cancercentra innebär att det kommer en dag när även Västerås lasarett är en för liten enhet kan vi för dagen bortse från. Men räkna med nya centraliseringsdiskussioner så småningom.

Texten även publicerad i VLT den 1 september 2011

När självstyre blir själsvåldighet

Finansmarknadsminister Peter Norman vill
veta hur vanligt det är med domstolstrots.

Det finns många goda argument för lokalt självstyre. Att kännedom om lokala förhållanden ger bättre beslutsunderlag. Att det är bra att de som fattar lokala beslut ställs till ansvar i lokala val. Att landet blir som en experimentverkstad när man kan prova olika lösningar och lära av varandra. För att ta de vanligaste, inte minst ofta framhållna av kommunföreträdare själva i mer eller mindre högtidliga sammanhang.

Ibland kan dock detta goda självstyre övergå i en kommunal självsvåldighet, som är till skada inte bara för de direkt berörda utan också för principen. Till exempel när man kringgår beslutsordningar och lagparagrafer för att få igenom ett beslut man anser mycket angeläget, men vet befinner sig i gränstrakterna för vad som är tillåtet. Eller när man inte verkställer beslut som domstolar fattat.

Ett känt exempel är Täby kommuns försäljning av Tibble gymnasium till underpris till ett privat bolag. Eller när Övertorneå kommun sålde sim- och sporthallen för en krona, trots att det bokförda värdet var 2,5 miljoner. I båda fallen upphävda domstol besluten, men kommunerna rev inte upp sina beslut.

Domstolstrots kallas sådant och faktum är att ingen vet hur vanligt det är. Det har nu Statskontoret fått regeringens uppdrag att ta reda på, rapporterar Riksdag & Departement. I uppdraget ingår också att ta reda på vad detta beror på och om det är vanligare inom vissa typer av kommuner och i vissa typer av ärenden. Undersökningen ska omfatta perioden 2006-2011 och fort ska det gå. Senast 15 februari nästa år vill regeringen ha resultatet.

”Regeringen anser att det är viktigt att få en samlad bild av omfattningen”, motiverar finansmarknadsminister Peter Norman, som också har ansvaret för kommuner och landsting i regeringen beslutet.

Det är de inte ensamma om. Vi som i grunden tycker att självstyret är bra får hoppas att undersökningen visar att kommunal självsvåldighet är undantag. Om undersökningen visar att domstolstrots är vanligt, lär argumenten för självstyre behöva vässas.

Grattis-bok till förtroendevalda

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.

Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.


Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

Bakslag för regionförespråkarna

Tiden är inte mogen för Västra Götaland och Värmland att gå samman. Därför blir det ingen ansökan om regionbildning, beslutade gruppledarna som på tisdagen träffades i Vänersborg. Beslutet är ett bakslag för regionförespråkarna och en besvikelse för de politiker som engagerat sig för att få till stånd en större region. Kanske är det också en föraning om hur svårt det kommer att bli att få till de beslut som behövs innan årsskiftet, som är deadline för lokala och regionala initiativ. (Se tidigare blogginlägg idag).

– Det är beklagligt att vi inte själva tar initiativ, när diskussionerna om nya regioner pågår som bäst i övriga landet. Vi riskerar att andra bestämmer hur det ska bli, säger Ulric Andersson (S), 1:e vice ordförande i landstingsstyrelsen i Värmland på Region Värmlands hemsida.

Värmland och Västra Götaland har dock inte definitivt gjort slut med varandra. Det samarbete som finns kring bland annat Vänern och hälso- och sjukvården ska fortsätta och fördjupas. Men någon region blir det alltså inte.

Hinner regionpusslet bli klart till nyår?

Den som inte är politiker på relativt hög nivå har troligtvis inte märkt något, men faktum är att det pågår en hel del arbete i regionfrågan över landet. Under augusti och september ska flera avgörande beslut fattas. Kanske, kanske kan vi när det börjar bli höst på riktigt skönja en Sverigekarta med nya regioner.

Här är det som är på gång just nu, enligt en i dagarna presenterad sammanställning av SKL, som jobbar och lobbar intensivt i denna fråga:

• Västernorrland och Jämtland är överens om att dra igång arbetet med sikte på en gemensam region 2015.

• Västerbotten och Norrbotten har ännu inte bestämt sig för om de vill gå samman i en gemensam region.

• Dalarna och Gävleborg får ty sig till varandra sedan de fått mer eller mindre tydliga avvisanden från Uppsala, Västmanland, Sörmland och Örebro.

• I Stockholms län finns en bred majoritet mot att gå samman med något av grannlänen. Möjligen kan man tänka sig att ta emot Trosa, Gnesta, Knivsta och Håbo, men inte mer.

• Grannlänen, som helst vill höra ihop med Stockholm, får då söka nya allianser. Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro diskuterar den så kallade bananen, det vill säga en region som omringar Stockholm.

• I Värmland vill majoriteten tillhöra Västra Götaland, men där finns motstånd. Idag träffas gruppledarna för att ta ställning till om arbetet med en gemensam region ska fortsätta. I en debattartikel i GP får de ord på vägen av tre före detta regionråd. "Ur såväl regionalt som nationellt perspektiv är det för oss naturligt att Värmland, Halland och Västra Götaland utgör en kraftfull västsvensk region med goda framtidsutsikter", skriver Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Lars-Gerhard Westberg (FP)

• Skåne har bjudit in Kronoberg, Kalmar och Blekinge för att diskutera en sydsvensk region från 2019.

• Östergötland har bjudit in Jönköping, Kalmar och Sörmland, men deras intresse för att diskutera med östgötarna är oklart. Kalmar och Sörmland för diskussioner på andra håll och i Jönköping vill majoriteten helst, precis som Halland, bilda en egen regionkommun.

Mycket är alltså fortfarande oklart. Det är ett stort och svårt pussel, men det börjar bli bråttom för kommun- och landstingspolitiker att få ihop det. Årsskiftet är deadline. SKL:s projektledare Bo Per Larsson hyser gott hopp om att det ska bli klart till dess. Allt annat vore tjänstefel från hans sida, men frågan är om man hinner. Kanske kan tidspressen få de politiskt ansvariga att ta sig samman och bli mer resultatinriktade. Det är ju ändå de som är mest intresserade av regioner. Misslyckas de tar regeringens regionutredare Mats Sjöstrand över och lägger pusslet på sitt vis för att skapa färre och mer effektiva länsstyrelser.

Skuldkrisens effekter närmar sig kommunerna

Det är långt mellan kongressen i Washington och kommunhuset i Sorsele, men det spelar ingen roll i den globaliserade ekonomin. Likt ringar på vattnet når effekterna så småningom också periferin. Det var knappast någon överraskning för de ekonomiansvariga i kommuner och landsting att skuldkrisen skulle få effekter, men igår kom det svart på vitt i en skatteunderlagsprognos från SKL.

”Finansoron försvagar kommunernas ekonomi”, konstaterar ekonomerna på Hornsgatan i Stockholm.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall är betydligt mindre op-
timistisk idag än i vårens ekonomiprognos.

Sysselsättningen, det vill säga att folk har jobb och därmed betalar skatt, är avgörande för kommunernas ekonomi. Oro och osäkerhet kring vad som ska hända med den globala och nationella ekonomin får nu såväl företag som hushåll att bli försiktigare. Då försvagas efterfrågan. Arbetsmarknaden försämras och därmed kommunernas ekonomi. SKL beräknar minskningen till 5 miljarder jämfört med tidigare optimistiska prognoser. Men fortfarande räknar man med en ökning av skatteunderlaget, 3,3 procent jämfört med tidigare 4,2. Resultatet försämras inte i lika hög grad eftersom man även lönekostnaderna beräknas sjunka.

Mycket av det som nu händer ger obehagliga associationer till 2008. Säkert påminner sig många kommunala ekonomichefer om hur allt dystrare skatteunderlagsprognoser då avlöste varandra. SKL påpekar också att osäkerheten just nu är ovanligt stor. En väl motiverad reservation. I prognosen räknade man med det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gett hushållen mer pengar. Samma dag som prognosen presenterades fortsatte den finansiella oron och börsfallen. Idag skriver di.se att Stockholmsbörsen faller handlöst under förmiddagen.

Den kommunala ekonomin är inte direkt beroende av börsutvecklingen, men likt ringar på vattnet når ekonomiska nedgångar alltid de kommunala budgetarna i form av lägre skatteintäkter och ökade kostnader för försörjningsstöd. Frågan är hur stora effekterna blir den här gången. Hoppas kan man ju alltid men det skulle förvåna om detta blir  den sista nedskrivningen av skatteunderlaget från SKL denna höst.

Värnamo vinner konstkampen

Värnamo och Västerås har fått nya konstmuseer, Vandalorum respektive Karlsgatan 2. Tyvärr måste man som västeråsare konstatera att en jämförelse dem emellan inte utfaller till Karlsgatans fördel.

I Smålands konstarkivs del av Vandalorum
visas för närvarande skulpturer av Ingemar
Svensson.

Skillnaden märks så fort man kommer innanför dörren. Vandalorum har lokaler som är skapade för ändamålet. Den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano ritade fem stora röda och luftiga lador på 1990-talet, när Vandalorum ännu var en djärv vision. En vision som länge tycktes bli kvar i de oförverkligade idéernas skräpkammare. Men nu står husen där, mitt i Småland.

Lokalerna präglas av ljus och rymd, vilket ger de utställda verken möjlighet att ta plats. Något man saknar på Karlsgatan, där samboförhållandet mellan Länsmuseet och Konstmuseet har lett till två lite sorgsna, hopklämda museer. Inte den nytändning man hoppats på.

En annan skillnad är det lokala engagemanget. Jag känner ingen som är särskilt engagerad i Karlsgatan. Vandalorum har en vänförening med 1 200 medlemmar. Museet drivs av en stiftelse och skulle inte ha funnits utan eldsjälen Sven Lundh och stödet från lokala sponsorer och partners.

Tre lokala företag satsade tillsammans 40 miljoner, vilket gjorde bygget möjligt. Kommunen hade tidigt sett till att det fanns någonstans att bygga genom att ställa upp med den attraktiva tomten, som ligger där E4 och väg 27 möts och tusentals bilister dagligen passerar. Kommun och landsting stöttar också verksamheten genom att hyra lokaler för Smålands konstarkiv. I övrigt ger det offentliga idag inga bidrag till Vandalorum.

Men frågan är om museet i längden kan klara driften utan offentligt stöd. Vandalorums förhoppning är att få del av det nya regionala kulturstödet som snart ska börja fördelas. Utan det kan det bli svårt att upprätthålla dagens höga ambitionsnivå.

Jag håller tummarna för att det fungerar och hoppas att få uppleva en konstentreprenör i Västerås. Det piggar upp med djärva, till synes omöjliga projekt, som komplement till de gedigna kommunala verksamheterna.

Texten även publicerad i VLT den 16 augusti 2011

Den orättvisa cancervården

Vi vill gärna tro att vård ges på lika villkor. Att vi alla är lika inför sjukvården. Så är det inte. Inte ens när det gäller cancervården. Det finns regionala skillnader, till exempel när det gäller förskrivningen av läkemedel där de nordliga landstingen är mer generösa. Det finns könsskillnader. Sådana brukar oftast vara till männens fördel, men när det gäller de två vanligaste cancerformerna bröst- och prostatacancer fungerar vårdkedjan och omhändertagandet betydligt bättre för kvinnor.

Det finns också socioekonomiska skillnader. Den som är välutbildad och har en god inkomst löper inte bara mindre risk att insjukna i cancer, de har också bättre chans att överleva om de blir sjuka, konstaterade Socialstyrelsen nyligen i en rapport..

Vem man är och var man bor har antagligen alltid haft betydelse i vården. Men nu har dessa skillnader blivit tydligare eftersom det mäts och jämförs som aldrig förr . Öppna jämförelser driver på förändringar i arbetssätt och resursutnyttjande och har blivit ett viktigt redskap för politiker. I den enklaste formen visas för 297 olika indikatorer i rödgröna jämförelsetabeller inom vilka områden landstingen ligger över eller under rikssnittet I den västmanländska tabellen lyser det till exempel mycket grönt för hjärtsjukvården, medan det är mest rött när det handlar om diabetes.

Erfarenheten visar att när sådana skillnader blir synliga startar en process som leder till förändringar och förbättringar. Ingen vill vara sämst i klassen. Utveckling av öppna jämförelser och av landstingens kvalitetsarbete är därför några av de åtgärder som Socialdepartementet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen kommit överens om för att minska skillnaderna i vården.

Mätandet och jämförandet har också sina risker, till exempel att man ägnar sig åt det som ger snabba resultatförbättringar, inte det som är viktigast för bestående förändringar eller att komplicerade fall hamnar i skymundan. Risken finns och måste hanteras men är inget argument för att dölja verkligheten. Patienter har rätt att veta för att kunna kräva sin rätt till vård.

Texten även publicerad i VLT den 19 juli 2011

En vårdpräglad Almedalsveckan

När detta skrivs står Jimmie Åkesson på Almedalens scen. Ett tydligt tecken på att partiet nu är etablerade. För att ge alla partier utrymme har politikerveckan från och med i år förlängts till åtta dagar med SD sist ut.

För de allra flesta tog dock Almedalsveckan slut tidigare. Bara de egna och journalister med helgjour lyssnar på de sista talarna. Almedalsveckan har sin egen rytm. Söndag är uppladdning. Måndag-tisdag är aktiviteten som högst. Även onsdagen är rätt intensiv men på torsdagen glesnar det kring Donners plats. Fredag blir det åter möjligt att få tag på ett hotellrum i Visby. Om gamla principer följs blir det nästa år SD som inleder Almedalssveckan, medan socialdemokraterna och KD får de minst attraktiva avslutningsdagarna.

Som vanligt har Almedalsveckan slagit rekord med nästan 1500 arrangemang i kalendariet. Kritiska röster höjs om att detta inte är värt pengarna, men än fler försvarar veckan som en viktig mötesplats för politiker, lobbyister, journalister och i någon mån allmänhet. Styrkan är öppenheten alla arrangemang är öppna för alla. Utom minglen där alkohol serveras där myndigheterna i år satt stopp om inte gästlistor funnits.

Äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, socialdirektör
Eva Sahlén, landstingsrådet Fillipa Reinfeld och Vårdför-
bundets ordförande Sineva Ribeiro debattare äldreomsorg
hos SKL i Almedalen

Miljö och vård är de frågor som dominerar seminarieprogrammet. För min del var veckan helt vårdpräglad. Måndag hade SKL sitt vårdseminarium om vården av mest sjuka äldre, där rapporten Från fattigvård till valfrihet, som jag skrivit, var en del av underlaget. Tisdag var moderator för två seminarier om cancervård med flera av vårdens tunga beslutsfattare. Seminarier som fokuserade på skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika typer av cancer.

När det gäller de mest sjuka äldre finns nu en beslutsamhet på central nivå som bådar gott att man äntligen ska hitta vårdformer som ger den här gruppen en vård som är anpassad för deras behov så att de inte behöver belasta akutmottagningarna. När det gäller cancervården sätts hoppet till de sex regionala cancercentra som nu byggs upp i landet.

Men dessa hoppingivande tecken till trots lär nog både de mest sjuka äldre och skillnaderna i cancervården finnas med även i nästa års Almedalsprogram när beslutsfattare, lobbyister, journalister och allmänhet åter möts i Visby. Men nu tar det offentliga Sverige och journalisterna semester och den stora stillheten breder ut sig.