Politik i verkligheten och på film

Det här var veckan när snön föll utan hänsyn till att två av tre kommuner redan förbrukat sin budget för snöröjning. Veckan när vi fick en ny grundlag, som nog inte kommer att engagera medborgarna särskilt mer än den gamla. Det var också veckan när effekterna av socialdemokraternas kris för första gången avspeglades i opinionssiffrorna, rekordlåga 27,7 procent. Moderaternas siffra i Synnovate-mätningen var 37,5 procent, större än S och V tillsammans.


Hur många partiledare är kvar vid nästa val?
Göran Hägglund var veckans mest utsatta partiledare. Det började med att partiets starkaste kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd kritiserade sin partiledare för att han ifrågasatte vårdnadsbidraget. Därmed öppnades dammluckorna och kritiken blev allt mer intensiv inte minst i partiorganet Kristdemokraten. I tunga distrikt som Uppsala, Kronoberg, Kalmar och Västra Götaland säger sig ordförandena inte ha förtroende för Göran Hägglund. Faller Hägglund kan han dra Maud Olofsson och Jan Björklund med sig i fallet. De övriga borgerliga partierna tynar i skuggan av de stora moderaterna och då sitter partiledarna löst, är slutsatsen i en analys i Fokus. En tung politisk reporter jag träffade i veckan trodde att alla partiledarna utom möjligen Jan Björklund och Jimmie Åkesson skulle vara utbytta till nästa val. I Fredrik Reinfeldts fall skulle det i så fall vara en frivillig avgång eftersom han då aldrig skulle riskera att förlora ett val.

Det räcker inte med gamla fina Palme-citat
I efterdyningarna av Mona Sahlins avhopp skriver Stig-Björn Ljunggren i Piteå-Tidningen om längtan efter en ny gemenskap i en tid individualistisk konsumism. En längtan som han inte tycks övertygad om att socialdemokratin lyckas fånga:
Det höjs nu röster för att socialdemokratins vägval ska vara ett återupprättande av den traditionella samhällsordningen, där vi alla går mot ljuset som det uppenbarats i rådslag och gamla fina texter av Olof Palme. Förr kunde gemenskapen baseras på hotet om helvetet. Men nu är det klimathotet som används för att de solitära individerna ska förmås lämna sina självförverkligandeprojekt och ansluta sig till den nya gemenskapen. Så låt mig gissa att försöken att återupprätta folkhemsgemenskapen inte längre kommer att vara enbart Sverigedemokraternas angelägenhet. Nu rustar den socialdemokratiska vänstern för att ta över initiativet.

Utbildning till unga arbetslösa
En av de stora utmaningarna för politiker i hela Europa är ungdomsarbetslösheten. 5,2 miljoner unga i EU går utan jobb, Sverige ligger bland de högsta. Här är ungefär en av fem som är under 25 år arbetssökande. De allra flesta unga arbetslösa både i Sverige och i övriga EU saknar gymnasieutbildning. I veckan kom TCO med ett förslag om en ungdomsgaranti som skulle ge alla under 25 år rätt till en gymnasieutbildning. På DN Debatt skriver utredaren Jonas Olofsson och TCO:s samhällspolitiske chef:
Lågutbildade unga och unga vuxna ska slussas över från arbetsförmedlingarna och socialtjänsten till utbildningscentren. På utbildningscentren ska man utforma individuella handlingsplaner i samverkan med de unga som tydliggör vilka steg som måste tas för att förverkliga målet att uppnå en gymnasiekompetens. Planen bygger på ett ömsesidigt ansvar. Den som påbörjar en utbildning erbjuds ett särskilt vuxenstudiestöd samtidigt som den som inte är benägen att hålla överenskommelsen avstängs från stöd.
I början av nästa år kommer SKL med en rapport om samma ämne. Även där kommer det att handla mycket om utbildningens betydelse.

Offentliga chefer mer begåvade
I offentlig sektor träffar man ofta på ett mindervärdighetskomplex i förhållande till den privata sidan.. HR-konsulten Source har undersökt om det finns något fog för att offentliga chefer skulle vara sämre än de privata. Genomgången av arbetspsykologiska testdata från 558 ledare visar att så inte är fallet. Tvärtom offentliga chefer ligger högre när det gäller generell begåvning, som är den urvalsfaktor som har högst korrelation med framgång i arbetslivet. Så sträck på er  och tala väl om vad det innebär att jobba för det allmännas bästa. Det gäller att vända bilden om man ska lyckas attrahera unga framtidslöften. Annars finns risk att framtida chefstester ger ett annat resultat, påpekar Jana Cagin på Source.

Hur kul är svensk politik på film?

Björn Kjellman spelar en folkpartiledar med byxorna nere.

Många politiskt intresserade har Vita huset som sin favorit bland TV-serier. De vassa dialogerna och det starka engagemanget hos president Bartlett och hans stab fångade även dem annars väljer nyheter och debattprogram. En som tittat mycket på Vita huset är Wilhelm Behrman, före detta politisk reporter och manusförfattare till filmen Fyra år till, som har premiär idag. Det är en romantisk komedi om en folkpartiledare, spelad av Björn Kjellman, som blir nyförälskad. Komplikationen är inte att föremålet är en man utan att han är socialdemokratisk statsekreterare. Hur kul är det? Inte särskilt, tycker Fokus kulturskribent Elsa Westerstad, som längtar efter en svensk film som tar politik på allvar. Ungefär som Vita huset. Jättekul och ett par nivåer smartare än normalt i svensk film, tycker Karolina Eriksson i Svenska Dagbladet. Återstår att skaffa sig en egen uppfattning. Det andra försöket till svensk komedi i politisk miljö Starke man i SVT, har jag övergett. Lars-Göran Bengtsson i Svinarp blir väldigt tröttsam i längden.

Politikens vardagshjältar om sitt uppdrag

Enkäter har alltid varit ett viktigt inslag i Dagens Samhälle, liksom tidigare KommunAktuellt. Vi ställde en fråga till en grupp av våra läsare, sammanställde svaren och lät dem snabbt få del av resultatet. Kanske är det sistnämnda förklaringen till att enkättyngda politiker och tjänstemän så villigt svarade på tidningens frågor.


Denna enkätentusiasm innebar att det var ett oemotståndligt förslag statsvetarprofessorn Mikael Gilljam kom med 2007. En totalenkät till alla ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige. Dagens Samhälle gick in med pengar samt råd och dåd. I gengäld fick vi formulera några egna frågor och första tjing på resultatet. Våren 2009 resulterade det i ett antal intressanta artiklar om bland annat hot och våld, synen på antalet uppdrag och på direktdemokrati. Ett år senare skrev forskarna själva mer utförligt om resultatet på en blogg på Dagens Samhälles webbplats.

Nu finns resultatet också i bokform, utgivet av SKL Kommentus. Politik på hemmaplan. Tiotusen politiker tycker om politik och demokrati, heter den. Författare är Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell, alla statsvetare vid Göteborgs universitet. Här finns mycket intressant läsning för dem som intresserar sig för lokal demokrati och för de människor som ägnar en inte oväsentlig del av sin fritid åt att få den att fungera. Bland annat konstateras att den av tradition så samförståndsinriktade kommunpolitiken inte alltid är så fridfull. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter. Den högsta konfliktnivån uppmättes i lilla skånska Höör och gällde friskolor.

Den ökade konfliktnivån beror i hög grad på att rikspolitikens allianser och motsättningar i allt högre grad också präglar det politiska livet i kommunerna. Detta förstärks säkert ytterligare under den nyss inledda mandatperioden. De blocköverskridande styrena har blivit färre, även om miljöpartiet lokalt fortfarande inte är en given spelare i det rödgröna laget, visar en färsk sammanställning från SKL.

S-dominans i medierna

Det här var veckan när den socialdemokratiska krisen ett tag föreföll som nationens kris. Veckan när de ekonomiska orosvindarna över Europa blåste allt kyligare. Inte bara på Irland där man är vana vid blåst utan även i Spanien och Protugal. Det var också veckan då det slogs nytt svenskt rekord i konstpris när Bukowskis sålde Cecilia Edefalks vackra Baby för 5,9 miljoner och när Socialstyrelsens gryningsräd i demensvården avslöjade en dyster bild.


Man är aldrig så bra som när man avgår eller dör
När bevakningen av Mona Sahlins avhopp var som mest intensiv kunde man tidvis tro att hon var död. Dels för att man plockade fram de gamla arkivbilderna av den 25-åriga riksdagsledamoten och den rekordunga ministern vid Ingvar Carlssons sida. Dels för att det talades väl om henne som aldrig förr. Till exempel Erik Sundström på Dagens Arena:
Sahlin var ofta i takt med tiden, det omdöme som används om hennes förebild Olof Palme. Som partisekreterare, första kvinna även där, bidrog hon till öppenhet och modernare arbetsformer. Hon har tvingat ett trögrörligt parti att ta sig an frågor som feminism, antirasism, strukturell diskriminering och hbt-personers rättigheter. Konkreta insatser för hållbar utveckling som samhällsbyggnadsminister omnämns mer sällan.

Mona Sahlin gestaltar den medialiserade politiken
Göran Greider ser i en läsvärd analys i Medievärlden Mona Sahlins avgång som en konsekvens av politikens medialisering. Tidigare S-ledare kunde förlita sig på och lyssna till Rörelsen. Nu finns ingen rörelse. Då återstår medierna, som länge älskade Mona Sahlin, men på senare tid har övergett henne. Enligt Greider till följd något centralt borgerligt beslut, vilket jag har väldigt svårt att tro. Snarare handlar det om att ju mer man hyllats, desto mer riskerar man att rasa. Greider skriver:
När hon nu avgår formar sig hennes långa politiska historia till en rätt fantastisk berättelse om den tilltagande medialiseringen av all politik. Hon är den medialiserade åskådardemokratins främsta gestaltare: Som politiker föddes hon i media, korsfästes i media och hoppades kunna återuppstå där. Mona Sahlin är en modern och stor roman om ett Sverige som förändrats.

Personerna skapar politiken
Nu säger sig alla socialdemokrater vilja prata politik, men jag anar att det pratas mest personfrågor när de möts i dessa dagar. Precis som medierna mest pratar person. Ena dagen är Veronica Palm hetast, nästa Pär Nuder, vilket väl säger en del  om partiets otydlighet i dessa dagar. Widar Andersson påpekar i en debattartikel i Aftonbladet att det inte går att hålla isär politk och person:
Många fnyser åt personstrider. Personliga ambitioner anses vara mindre fina än politiska program. Det är emellertid ett tankefel att kritisera personstrider med argumentet att de stjäl kraft från diskussionen om ”förnyelsen av politiken”. Det grundläggande felet med den typen av tankar är att de bygger på föreställningen om partiledare som fjärrstyrda leverantörer av en politik som några andra bestämt.  S-politiken förnyas inte genom rådslag och seminarier. Politiken har förnyats när partiledaren ansett att det varit nödvändigt att anpassa partiets position till rådande läge.

Bucht vill släppa loss drömmarna
”Titta på skorna som står där i hallen. Det är inte de som driver människan, det är våra drömmar som driver.” Med detta Ivar Lo Johansson-citat vill Sven-Erik Bucht, tidigare S- kommunalråd i Haparanda nu personkryssad riksdagsman, styra in partiet på en mer framtidsinriktad debatt;
Vi måste formulera och tydliggöra det samhälle som vi socialdemokrater vill forma med utgångspunkt ur våra värderingar och ideologi, men utifrån en ny tid. Föränderlighet är ett tecken på en sund utveckling, att låta Socialdemokratin vara en del av samhället, där vi lever i symbios med samhället i stället för att tvinga in samhället i en svunnen dåtid. Människan ska fångas av drömmen i stället för att vi försöker putta in henne i framtiden med minnen och det förgångna som utgångspunkt. Det är inte i papperskorgen vi kan hitta ritningarna för hur framtiden ska se ut.

Inte en fackförening för förtroendevalda
Apropå veckans intensiva S-debatt fastnade jag för en bisats i en SvD-artikel om partiernas strategier mot Sverigedemokraterna. Luciano Astudillo, som ingår i socialdemokraternas kriskommission, efterlyste där en ny inriktning på det politiska arbetet, bland annat för att möta SD. ”Partiet kan inte längre vara en fackförening för förtroendevalda”, påpekade han. Ett påpekande som gäller fler partier än det än så länge största i riksdagen. KD tycks ju nu också ha en ledarstrid under uppsegling, ledd av besvikna icke omvalda riksdagsledamöter.

Korruption ett hot mot tilliten
Men allt har inte kretsat kring socialdemokraterna denna vecka. Korruptionsdebatten har fortsatt. I Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse oroas statsvetaren Bo Rothstein som forskar om korruption och tillit med ett internationellt perspektiv för konsekvenserna av den senaste tidens avslöjanden. Inte för att de i sak är så allvarliga jämfört med vad som förekommer i övriga världen utan för att det riskerar att skada tilliten i samhället:
Det finns en tipping point, en vändpunkt som har mycket lite att göra med hur mycket korruption det faktiskt finns utan mer handlar om perceptionen av korruption.

Jävet avgörs i betraktarens öga
I Affärsvärlden varnar Niklas Ekdahl för konsekvenserna av att särintressena allt mer tar över i politiken:
Att Sofia Arkelstens omdöme inte var det bästa visade hon redan med förslaget att Moderaterna borde göra en morot till partisymbol. Problemet är inte så mycket bjudresor och billån som de naiva reaktionerna på frågan om jäv. Den avgörs alltid i betraktarens öga, inte av att förmånstagaren bedyrar sin oskuld. Det här kan inget regelverk i världen styra upp, om inte politiker bevisar sin egen självständighet.

Drottningen inte särskilt pratsam
Kungen har haft det lite lugnare den här veckan. Men kvällstidningarna har kämpat på för att hålla liv i skandalen. Expressen genom de köpta intervjuerna med Camilla Henmark. 200 000 kronor sägs man ha betalat för att få del av hennes inte alltför avslöjande berättelse. Aftonbladets torsdagslöpsedel ”Silvia bryter tystnaden” har chans att gå till historien som en klassisk kvällstidningsanka. Löpet och den fyrasidiga artikeln byggde på två citat från drottningen. Det ena var ”Det var mycket intressant” och handlade om den barnkonferens hon besökt i Bryssel. Det andra var: ”Jag mår bra”. En högtidsstund för kvällstidningarnas belackare.

Drömmen om ett statligt SKL

Om man som jag i många år har rört sig i den centralkommunala sfären känd som SKL , Sveriges kommuner och Landsting, är det lätt att betrakta staten och dess myndighet som något som mest krånglar till saker och ting. De kommer med motstridiga krav,  De inför förändringar utan att tänka konsekvenserna och är lite allmänt oberäkneliga. Landets kommuner och landsting är olika och oense om mycket, men kampen mot staten förenar och har så gjort i de mer än hundra år som kommunerna organiserat sig.

Därför var det intressant att få en inblick i statsförvaltningen. Jag var igår moderator vid ett seminarium om offentlighetsprincipen som arrangerats av Krus, en av våra mindre och mer okända myndigheter. Krus är en förkortning för Kompetensrådet för utveckling i staten och ska med sina 15 anställda bistå regeringen i frågor som gäller kompetensförsörjning för statens anställda.

Ett av de projekt man driver heter Offentligt Etos och handlar om etik, värdegrund och bemötande i statsförvaltningen. Då är offentlighetsprincipen viktig eftersom den garanterar allmänheten insyn i vad myndigheterna gör. Drygt 40 personer ägnade eftermiddagen att lära mer om denna princip från 1700-talet som tjänat oss väl och som är en bidragande orsak till att Sverige har varit så förskonade från korruption genom åren.

Utgångspunkten för seminariet var en artikel i DN som visade att bara hälften av myndigheterna fick godkänt i en test av hur öppenheten fungerar i praktiken. Experten på plats var Håkan Torngren, som mest är van att se på juridiken med kommunala ögon som förbundsjurist på Kommunförbundet och SKL, men som kan Offentlighetsprincipen bättre än de flesta.

Frågorna var många och diskussionen intensiv. Inte minst innebär sociala medier nya utmaningar för offentlighetsprincipen. Uppenbart är att många tjänstemän känner sig rätt ensamma inte minst på små myndigheter. Vart ska man vända sig för att få råd och stöd i praktiska förvaltnings- och bemötandefrågor?

Med lätt förvåning inser jag att vad de saknar är en statlig motsvarighet till SKL.

Medelålders SSU:are i nya strider

Det här var veckan när Mona Sahlin släppte fram personstriderna inom partiet, modigt eller dumdristigt det är frågan. Veckan som hade en söndag när Malmös nyhetsredaktioner fick jobba för högtryck, SM-guld och gripande av en misstänkt för skjutningarna samma dag. Vem den gripne var kunde man några dagar senare se på löpsedlar över hela landet. Veckan när SVT:s bortskämda tonåringar retade upp folk och när Beatrice Ask fick så det Thomas Boström skördat och besluta om datalagringsdirektiv.


Hur bra är det egentligen att vara stryktålig?
Bland veckans många analyser av Mona Sahlin och hennes ledarskap är stryktålig ett återkommande ord. Bland annat hos Expressens nyvärvade politiske kommentator K-G Bergström. Det är ett ord som ger associationer till gamla boxare, till misshandlade hustrur som återvänder till sina män och till hundar som tilltufsade stryker runt och ber om att bli omklappade. Det är inte ett ord som ger associationer till nya vägval och kamp för nya segrar. Mona Sahlin har under åren fått ta emot rätt många hårda smällar från den rörelse hon säger sig älska och som hon så troget tjänat. Nu är det av allt att döma sista striden. På ett mänskligt plan tycker jag det är ofattbart att hon ger sig in i den. Även om jag med intresse kommer att följa striden från åskådarbänken. Det finns en enorm spänning och en energi i personstrider, vet alla vi som varit aktiva i organisationer där sådant förekommit. Men om striderna är lite avlägsna vet vi också att de skapar sår och konflikter som får effekter många år efteråt. Mycket tyder på att det är spåren av 20 år gamla SSU-strider  vi nu kan bevittna.

Värdet av att vården gör rätt
Det är inte lätt att oberoende granska den som finansierar granskningen. Under Göran Perssons tid var det ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, som fick erfara detta när de kom med misshagliga rapporter. Nu är det finanspolitiska rådet under Lars Calmfors som drabbas när Anders Borg hotar med sänkta anslag. ESO förefaller just nu ohotade och kom i veckan med en ny rapport med titeln Värden i vården. Det handlar om målbaserade ersättningar i sjukvården, det vill säga att sjukvården ska få mer pengar om de gör rätt saker i tid. Ett exempel är regeringens kömiljard, som ger landsting som lyckas kapa köerna mer statsbidrag. Sådana system är inte enkla att konstruera, konstaterades vid seminariet där rapporten presenterades. Men trots bristerna behövs de som ett komplement till andra typer av styrning i vården. Som rapportförfattaren professor Anders Anell konstaterar i slutmeningen: Utan målbaserad ersättning kan man vara säker på att fel enheter belönas eftersom alla enheter får samma ersättning oavsett måluppfyllelse.

Märkligt agerande i Stockholms stadshus
Det var ingen vacker bild av livet i Stockholms stadshus som Uppdrag Granskning gav i veckan. Fastighetsdirektören hade uppenbart missbrukat sin position och låtit staden betala privata resor och restaurangbesök. Bland annat åkte han till Barcelona med några affärsbekanta för att titta på fotboll. En utflykt som kostade Stockholms skattebetalare 67000 kronor. Mannen fick sparken och avgångsvederlag på 2,2 miljoner , men slapp polisanmälan. Det är förfärligt men jag hade inget val, hävdade stadsdirektör Irene Svenonius. Åklagaren har nu på eget initiativ inlett en förundersökning.

Så talar en sverigedemokrat
Invandringskritisk är ett ord som allt oftare används i samband med Sverigedemokraterna. Väljer man det ordet har man köpt Sverigedemokraternas språkbruk, hävdar författaren och journalisten Annika Hamrud i Medievärlden..Kulturrastisk är det ord hon anser är det rätta för partiets grundläggande inställning. Hon analyserar också hur Sverigedemokraterna använder språket och skapar nyord för att få fram sitt budskap.

Stat eller kommun inte den viktigaste skolfrågan

Krönika publicerad i VLT 9 november 2010
Av alla hätska möten jag varit på som journalist finns inget som överträffar det när Göran Persson mötte Västerås lärare efter strejken och beslutet om skolans kommunalisering 1989. Lärarna var arga, besvikna, oroliga. Skolministern föreföll nöjd med att frågan var avslutad och att han fått som han ville. Att jag senare inte har haft några problem att tro på skildringar av Göran Persson som ledare som inte har några problem att köra över folk beror i hög grad på det här mötet.

Kanske är det sättet kommunaliseringen genomfördes på som gör att frågan lever efter mer än 20 år. Att köra över folk är inget bra sätt om man vill få dem med på en förändring. Lärarnas Riksförbund (LR) har fortsatt driva att staten bör återta ansvaret för skolan.

Förra veckan var frågan åter aktuell. På debattplats i Svenska Dagbladet skrev LR:s ordförande Metta Fjelkner om det glädjande med att det andra, större, lärarfacket Lärarförbundet nu tyckte som de och ville öka statens ansvar för skolan. Föga kunde hon ana att Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén samma dag hade en artikel på DN Debatt med precis motsatt innehåll. Dessutom skriven tillsammans med deras gemensamma motpart, ordföranden för Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M).

Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan, var deras budskap. Till stöd för den uppfattningen hänvisade de till en undersökning som visade att bara 1 procent av lärarna tyckte att byte av huvudman vore en lösning på skolans problem. Att det finns problem är det ingen som förnekar, inte minst är skillnaden mellan olika skolors resultat ett stort problem. Kommunerna har anledning att vara självkritiska över sitt sätt att sköta skolan.

Men det är svårt att se att problemens lösning är att Skolsverige skulle ägna tid, kraft och resurser åt en gigantisk organisationsreform. I stället måste man koncentrera sig på hur man ge lärarna stöd för att klara sitt uppdrag bättre och hur skolan kan motverka effekterna av segregationen i samhället. Inte för att göra lärarfacken glada utan för elevernas och därmed för framtidens skull.

Goda råd från Landskrona

Det här var veckan när nästan alla pratade om en bok som nästan ingen läst. Inte ens huvudpersonen själv visade det sig när ett jaktdrevet följdes av ett mediedrev i västgötaskogarna. Veckan när vi fick den första överenskommelsen över blockgränsen om Afghanistantrupperna och när riksdagen hade den första partiledardebatten efter valet. Kanske var det också veckan är en och annan allianspolitiker drog en lättnadens suck att vi inte har mellanårsval i Sverige, med tanke på hur opinionssiffrorna såg ut för två år sedan. Skilda valdagar lär dröja.


Politik är inte att hantera SD

Torkel Strandberg har viktigare saker än SD att tänka på
Foto: Rebecca Hinn

Partiledardebatten kom att präglas av det åttonde partiet och därmed gavs invandringspolitiken orimligt mycket utrymme. Jag hoppas partiledarna läser tidningen Fokus intervju med Torkild Strandberg, folkpartistiskt kommunalråd i Landskrona. Kommunen, som efter förra valet var SD:s starkaste fäste, men där man tappade i år.
”Jag blir så irriterad på alla dessa frågor om Sverigedemokraterna. Alla frågar om Sverigedemokraterna. Jag cyklar inte till arbetet varje morgon för att göra något åt Sverigedemokraterna, eller Socialdemokraterna. Jag tänker inte ens på dem. Det är inte det uppdrag jag fått. Mitt uppdrag är att tänka på problemen i Landskrona.

Henrik Ripa tackar för sig i Lerum
Torkild Strandberg hade kunnat sitta i riksdagen, både den här mandatperioden och den förra, men har valt den mer handfasta kommunpolitiken. Andra har gjort tvärtom, till exempel Henrik Ripa (M) från Lerum. I sin sista Flygpost från Lerum tackar han för sig efter 20 år i Lerumspolitiken, varav 13 som KS-ordförande Händelserika år i en snabbt växande kommun, där mycket hänt och där man inte varit rädd för att prova nytt. Ibland har Henrik Ripa kritiserats för toppstyre. En kritik som han i en intervju i Dagens Samhälle elegant, om än inte särskilt ödmjukt, bemötte med repliken: Inte toppstyrd, snarare toppenstyrd”:
Jag får frågan ibland vad som är svårast i jobbet och vad man är mest stolt över. Det tyngsta beslutet var när jag som socialnämndsordförande tvingades besluta om ett omhändertagande av ett nyfött barn på julafton, något som jag bär med mig och tänker på varje jul. Det som känns mest positivt är allt det fantastiska som är på gång i Gråbo för att göra Gråbo till en av Göteborgsregionens attraktivaste platser och det naturliga valet för sina barn när man vill gå i en ny modern lärmiljö.

Veteranens råd till nybörjaren
I veckan har många nyvalda kommunfullmäktige haft sitt första möte. Nya majoriteter har formats och kommunalrådsrum bytt namnskyltar. Inför det första mötet i Landskronafullmäktige sammanförde HD församlingens veteran Bengt Aldolvsson (S) med erfarenhet från ungefär 400 möten med nykomlingen Gulistan Batak (FP). Bengt Adolvssons råd till Gulistan Batak var det samma som han själv fick av sin far när han började. Man ska göra som när man bygger ett hus, lyssna på alla människor innan och sedan göra som man själv finner bäst.


Starka S-familjer hindrar förnyelse
Säkert har också Landskronas oppositionsråd Niklas Karlsson (S) fått råd från sin pappa Anders, som är riksdagsman för S och av sin farbror Allan, tidigare kommunalråd (S). Familjen Karlsson i Landskrona är en av de S-familjer Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar lyfter fram för att visa att S-politiken är en ren familjeangelägenhet, vilket försvårar partiets förnyelse. De andra exemplen är familjen Johansson i Göteborg, med pappa Göran och dottern Anna samt familjen Andersson i Nacka, vars dotter Mona sedan länge är gift Sahlin.
Socialdemokrater är lika blinda för den egna, slutna kulturen som moderater är för det problematiska med bjudresor. Kanske handlar det om identifikation. Partiet är ett hem: man träder in och går inte ut förrän läkaren säger att man är död, skriver Peter Kadhammar.

Ovisst och orimligt läge i Örebro
I Örebro hängde valresultatet och den rödgröna majoriteten på en enda röst. Resultatet har överklagats av folkpartiet. Något socialdemokraten Björn Sundin tror de kommer att få ångra om det blir nyval eftersom det sannolikt gynnar de stora partierna S och M. Han tycker örebroarna borde slippa leva i ovisshet fram till mars, när ett eventuellt nyval kan ske, om vem som styra, och politiken ägna sig åt viktigare frågor:
Vi borde prata om ledningen, om jobben, om kommunens ekonomi, om skolan och omsorgen och om nya företagsetableringar i Örebro. Att låta Örebro sakna en tydlig ledning i uppemot ett halvår är inte rimligt.

Snygg, rik och full och kanske lite kletig
Till sist en undran: Vilka associationer ger ordkombinationen snygg, rik och full? Rätt svar är inte kungens festande entourage. Det rätt svaret är sylt. I alla fall om man jobbar på länsstyrelsen i Sörmland som tagit till ett klassiskt löpsedelsgrepp i sin inbjudan till ett seminarium om sylttillverkning som ett exempel på kvinnligt företagande.

Facklig splittring om statlig skola

”Lärarna efterlyser ökat statligt ansvar”, löd rubriken på SvD Brännpunkt idag

”Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan”, konstaterades på DN Debatt.

Att de båda lärarförbunden och deras ordförande inte alltid är överens, är något som ofta döljs av en gemensam front mot arbetsgivaren i förhandlingstider. Men idag gjorde de stora morgontidningarnas debattsidor skillnaderna uppenbara. På DN Debatt skriver Lärarförbundets Eva-Lis Sirén tillsammans med SKL:s ordförande Anders Knape att lärarna inte vill ha en statlig skola. De hänvisar bland annat till en undersökning som visar att bara 1 procent av lärarna anser att ett byte av huvudman vore lösningen på skolans problem.

På SvD:s Brännpunkt uttrycker Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner sin glädje över att Lärarförbundet nu tycker som LR och vill öka statens ansvar för skolan. ”Det är en styrka att de två lärarorganisationerna menar att statens ansvar för skolan måste öka”, skriver hon.

Det är märkligt att LR är så fokuserat på huvudmannaskapsfrågan. Att man år efter år fortsätter att driva en återgång till ett system med stora brister i stället för att fokusera på hur man kan förbättra förutsättningarna för dagens skola. Det är där lärares och skolledares kraft behövs, inte till att genomföra en gigantisk och kostsam organisationsförändring. Det vore bra med en samsyn om att det inte var bättre förr, att mycket brister idag, inte minst likvärdigheten och att alla goda krafter nu bör samlas kring hur man kan åstadkomma förbättringar för framtiden. En samsyn som inte bara borde omfatta de båda lärarförbunden utan också gärna utbildningsdepartementet.