fredag 28 oktober 2016

Varje dag skapas ett barndomsminne

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne.”

Det har gått minst 30 år sedan Annika Hagström avslutade sitt Sommarprogram med de uppfordrande orden, som hängt med mig sedan dess. Jag tänkte på de med fasa under stress- och eländesdagar när allt gick fel.  Men också förhoppningsfullt under roliga soliga dagar som jag hoppades att barnen skulle minnas.
Nu är de själva föräldrar men jag oroar mig inte nämnvärt för barnbarnen. De är i goda händer och har haft turen att födas i rätt del av världen. Jag har lämnat familjebubblan och tänker på Annika Hagströms ord när jag ser flyktingbarn. Inte barnen på bilderna från Aleppo och Mosul, där räcker orden inte till, utan de barn vi förra hösten såg på bilder från tågperronger, bussköer och mer eller mindre tillfälliga boenden.

De barn vars barndomsminnen skapas här och nu i det som förhoppningsvis blivit någon slags vardag. Fast det är en vardag vid sidan om, en parallell vardag, enligt en nyutkommen bekymrad rapport från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.

”Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto svårare att bryta utanförskap”, skriver rapportförfattarna professor Karin Zetterqvist Nelson och doktoranden Mirjam Hagström.

Det som framför allt präglar flyktingbarnens parallella vardag är väntan och osäkerhet. Givetvis väntan på det avgörande beslutet om asyl eller utvisning men också om sådant som gäller skola, hälsovård och boende. De ensamkommande barnen är inte de mest utsatta. Kring dem finns sedan 2006 ett mottagningssystem och de har en god man som tillvaratar deras intressen. Barn som kommer med sin familj har inte det stödet. Det är upp till föräldrarna att navigera sig fram i det allt annat än lättöverskådliga välfärdssystemet.

Just nu går utvecklingen för flyktingbarnen inte mot en stabilare och mer integrerad vardag, tvärtom. De ensamkommande från framför allt Afghanistan får nu avvisningsbeslut på löpande band. Familjer på flyktingförläggningar flyttas runt när privata boenden avvecklas till följd av färre asylsökande. De uppehållstillstånd som ges är tillfälliga, vilket gör att de får fortsätta att leva i väntan och osäkerhet.

Novemberöverenskommelsen om stramare flyktingpolitik var nödvändig och har haft effekt. Men de som tog den förre och den nuvarande statsministern på orden och trodde att Sverige var ett land med öppna hjärtan där man inte bygger murar borde ges möjlighet att stanna. Åtminstone om det gäller barn och barnfamiljer.

Vi kan inte göra något åt de barndomsminnen som skapas i Aleppo och Mosul men vi borde ta ansvar för de barn som finns här och deras minnen.
Texten även publicerad i VLT den 28 oktober 2016.










lördag 24 september 2016

Tilliten har fått en egen delegation


Vilket är språket vackraste ord? Omfamning, skriver den isländske författaren Jon Kalman Stefánsson i den sorgsna romanen Fiskarna har inga fötter. Det fick mig att börja fundera över de vackra orden i en tid när så många fula hatfyllda ord far runt. I topp på min lista hamnade ordet ”tillit” eftersom det är en förutsättning för alla våra relationer. Inte bara med de nära och kära som vi omfamnar utan också i samhället som helhet.

Ordbokens definition på tillit är ”övertygelse om någons trovärdighet eller goda avsikter i förhållande till personen i fråga”. Det är alltså något väldigt personligt. Inget man förknippar med en statlig utredning. Men sedan i juni har vi i det här landet en Tillitsdelegation. Den har civilminister Ardalan Shekarabi som uppdragsgivare och leds av nationalekonomen Laura Hartman.

Delegationen har inte till uppgift att verka allmänt tillitsbefrämjande. Även om det kanske skulle behövas. Det finns oroande tecken på att den grundläggande tilliten i samhället minskar. Det handlar om tillitsbaserad styrning av offentlig verksamhet, som är regeringens alternativ till New Public Management. NPM är ett samlingsbegrepp för de marknadsinspirerade lösningar som gett valfrihet men också ekonomistyrning och rapporteringskrav.

Regeringen har sedan den tillträdde lovat att fasa ut NPM, som har fått skulden för många av bristerna inom vård, skola och omsorg. ”Låt proffsen vara proffs”, har varit slagordet. Ord som tänt en låga av hopp hos professioner som sett administrationen öka och handlingsutrymmet krympa.

Vad tillitsbaserad styrning konkret innebär är oklart. Direktiven är luddiga. I hög grad är det därför upp till delegationen att fylla begreppet med innehåll. Inget lätt uppdrag. I synnerhet som förväntningarna är höga från proffsen som vill vara proffs. Målkonflikterna är, som alltid när det handlar om styrning, många. Motkrafterna till förändring starka. Utredningarna har varit många under åren. Resultaten försumbara.

Men det känns trist att misstro en utredning om tillit. Så jag väljer att tills vidare ha tillit till Laura Hartman och Tillitsdelegationen. I juni 2018 är det upp till bevis, då ska uppdraget slutredovisas.
Texten även publicerad i VLT den 24 september 2016








lördag 27 augusti 2016

Demokratin blir sämre utan lokala medier

När jag som 20-årig praktikant klev in på VLT:s redaktion var det en värld av män, skrivmaskiner och tät cigarettrök. De såg inte så märkvärdiga ut men jag visste att dessa män, och deras fåtaliga kvinnliga kollegor, hade ett viktigt demokratiskt uppdrag. De skulle granska, kommentera och informera för att bidra till det offentliga samtalet.  Jag var storögt lycklig för att få vara en del av detta viktiga, som kom att bli mitt arbetsliv i 29 år.
Dagens redaktion har inte många likheter med den arbetsplats som mötte mig för 46 år sedan. Än sen då, tycker kanske de som jobbar på resebyrå eller i banksektorn. Ingen bransch är likadan som på 1970-talet, men när det gäller mediebranschen är det inte bara en företagsekonomisk fråga. Medierna har ett grundläggande uppdrag i demokratin.

Demokratin behöver medier, som informerar, granskar och kommenterar.  Inte minst gäller det den lokala demokratin men just nu är krisen mest akut för lokalmedier. Inte alla dock. De tidningar som ägs av familjerna Ander i Värmland och Fredriksson i Småland klarar sig bättre än familjerna Hjörnes och de forna Pers-tidningarna. Skillnaden är att de framgångsrika har hållit fast vid det strikt lokala och vårdat sin lokala marknad. De har inte blivit del av konglomerat med oklara strategier.

En lokal tidning måste vara en del av lokalsamhällets liv och vara där människor finns, digitalt såväl som på plats. Bara då kan man hitta den rätta blandningen av att ge folk det de vill ha och det som överraskar dem så att de tappar andan. Bara då blir den angelägen. Bara då finns det en chans att människor är villiga att betala.
Lättare sagt än gjort, jag vet. Men det stärker knappast betalningsviljan att likt Linda Hedenljung i torsdagens VLT skälla och svära åt läsarna. Man måste ha något att erbjuda som har betydelse i människors vardag.
Det är inget Alice Bah-Khunke kan fixa, som Mittmedia tycks tro. En sådan journalistik förutsätter engagerade ägare, chefer med handlingsutrymme och stolta medarbetare. Tar man inte det demokratiska uppdraget på större allvar än man gjort på senare år finns ingen anledning för kultur- och demokratiministern att engagera sig. Mediepolitik ska inte vara branschstöd utan demokratistöd.
Texten även publicerad i VLT den 27 augusti 2016.
 

onsdag 3 augusti 2016

Vården ständigt på efterkälken

Likt Rödluvan kommer hon med sin korg på armen till patienterna på ortopedkliniken i Visby. Men en undersköterska bär inte på matvaror utan på de instrument som behövs för rutinkontroller av syreupptagning, blodtryck, puls och temp. Mätningarna görs snabbt och effektivt. Resultaten plitas ner på en papperslapp som läggs ner i korgen innan hon skyndar vidare.

Jag hoppas och tror att hon så småningom får tid att sätta sig ner vid en dator och skriva in alla siffrorna. Men jag tycker att hon borde slippa. Varför finns i hennes korg inte en skrivplatta där hon kan skriva in provresultaten direkt? Ungefär som servitriserna på Pizza Hut skriver ner gästernas beställningar.

Jag vet att sjukvård är en komplex verksamhet. Att integritets- och sekretesshänsyn gör att lösningar som fungerar för beställningar på Pizza Hut inte kan kopieras men det gör mig förtvivlad att nästan varje besök i vården ger exempel på ineffektivitet och felanvända resurser. Varför ska undersköterskor ha sämre arbetsredskap än servitriser? Varför ser inte vårdens arbetsgivare till att personalens tid kan användas där den gör bäst nytta för patienterna?

Viljan saknas inte, men sjukvården tycks oåterkalleligt ha hamnat på efterkälken när samhället digitaliseras. Halvannan kilometer från Visby lasarett ligger Almedalen. Där var seminarierna på temat digitalisering och effektivitet i vården många. I år, liksom i fjol och i förfjol. Sannolikt kommer även nästa år ungefär samma människor stå i paneler och tala om behovet av helhetsgrepp, samtidigt som de varnar för övertro på att det finns en enda lösning.

Jag tror inte panelerna har svaren på hur man åstadkommer bestående förändringar. De finns hos de som bär vårdens korgar och fyller i papperslappar och formulär. Liksom hos patienterna, som är de verkliga experterna på sin sjukdom. En sådan vård förutsätter ett  ledarskap som är mer inriktat på samverkan än på struktur. Eller som en av de flitigaste vårdpanelisterna Göran Stiernstedt, som efter många år som läkare och chef varit statlig utredare av effektiviteten i vården, uttryckte det:

- Om jag fick leva om mitt chefsliv, skulle jag ägna mig mer åt relationer och mindre åt omorganisationer. 

Texten även publicerad i VLT 2 augusti 2016



fredag 24 juni 2016

Sluta spotta på dem som fattar besluten!

”Den som inte är emot dagens beslut har inget hjärta. Den som inte förstår vilka krafter som styr bakom kulisserna har ingen hjärna.”.
Detta var ett av de hårda inlägg som kritiserade beslutet om skärpta asylregler som dök upp på sociala medier i samband med riksdagsbeslutet. De som var motståndare till beslutet försökte överträffa varandra när det gällde att beskriva vilken hjärt- och hjärnlös skara riksdagsmajoriteten var. Ett omdöme som i så fall även gäller majoriteten av svenska folket. Enligt Novus opinionsmätning för SVT speglar riksdagsmajoriteten i den här frågan vad de flesta tycker.

Självklart kan man tycka annorlunda. Framför allt kan man önska att världen såg annorlunda ut så att sådana här beslut inte var nödvändiga Många som var med om att fatta beslutet har talat om hur smärtsamt det var. Inte minst den del som gör det svårare för familjer att återförenas, Röda korset har effektivt argumenterat för sin ståndpunkt genom filmen där mamman kramar sitt barn adjö i dagiskorridoren och säger: Vi ses om tre år.

De politiker som trots sin vånda ändå stått bakom beslutet gör det inte för att de är hållningslösa kräk. Inte heller beror det på att de piskats blodiga av partipiskor utan på att de i en svår situation såg det som det enda rätta. Det hade varit ohållbart och oansvarigt att riskera att åter försätta landet i samma läge som i höstas.

Inte bara för oss som är blåögda och födda i det här landet eller har bott här länge. Det hade också varit ohållbart för alla dem som kom hit i höstas. De vars öden nu ska avgöras av Migrationsverket. Där är det nu uppemot ett års väntan på det första samtalet, som är starten på själva asylutredningen. När det nålsögat äntligenär passerat blir det ny väntan. På i första hand bostad och sedan utbildning och jobb.

Landet är inte fullt men Sverige har redan gjort stora åtaganden som måste fullföljas så att de som redan sökt sig hit kan få en bra start. Många svåra beslut måste fattas av politiker nationellt och lokalt. Beslut som ska diskuteras och som kan kritiseras i sak, men de som tar på sig ansvaret för detta svåra borde slippa bli bespottade från åskådarbänken.

Texten även publicerad i VLT den 24 juni 2016.

 

 

 

 

 

måndag 30 maj 2016

Skilda världar i allt mer segregerat Västerås

Den här stan är inte så stor, brukar vi roat konstatera när oväntade kopplingar uppstår mellan skilda delar av bekantskapskretsen. Inte sällan handlar det om parbildningar. Någons dotter har förlovat sig med sonen till en annan vänfamilj. Eller också är det några jämnåriga som mötts och börjat om på nytt i mogen ålder.

Sådana sammanträffanden säger ingenting om stadens storlek, däremot avslöjar de hur begränsade vi är i våra sociala kontakter och hur snabbt man drar slutsatser utifrån sitt begränsade perspektiv.
Västerås är stort. Västerås är också segregerat. De som bor i de östra delarna tjänar mer, är mer välutbildade och röstar flitigare än de som bor på väster. Mötespunkterna är få. Detta är inget nytt men som god man för en ensamkommande 17-åring från Afghanistan har det blivit mer påtagligt för mig att det finns olika Västerås. Jag känner mig inte hemma i Bäckby centrum. I Liegatans hyreshus finns inga namn jag känner igen.

Segregation sågs länge som ett storstadsfenomen. När tidningen Dagens Samhälle nyligen gjorde en kartläggning visade den att segregationen ökat i 209 av landets 290 kommuner de senaste tio åren. Västerås ligger på plats 50, vilket får ses som rätt hyggligt med tanke på att det är landets sjätte största kommun. Örebro och Eskilstuna, som vi gärna jämför oss med ligger båda sämre till.
Det är en klen tröst, eftersom mycket tyder på att utvecklingen här går åt fel håll. Ett tecken på detta är ökad trångboddhet och fler svartkontrakt, som VLT nyligen rapporterade om. När bostäder är en bristvara tränger människor ihop sig i de som finns.

Att döma av Västerås stads samlade styrdokument på hemsidan tycks dessa frågor lågt prioriterade. Integrationsprogrammet är från 2008 och innehåller inte ett enda mätbart mål. Bostadsförsörjningsprogrammet saknar ordet integration. I budgeten för 2017 talar styrkvartetten mycket om ”social hållbarhet”. Ett uttryck lika diffust som välvilligt och därmed ssom gjort för en fyrpartikoalition. 
Nästa gång segregationen mäts är risken stor att Västerås rört sig uppåt på kommunrankingen ingen vill toppa.

Texten även publicerad i VLT den 28 maj 2016

 

 

 

 

 

tisdag 26 april 2016

Håll religionen utanför politiken!

I år firar den svenska yttrandefriheten 250-årsjubileum. Tryckfrihetsförordningen stiftades 1776 och är en av världens äldsta grundlagar. Religionsfriheten är också en del av våra grundlagar men av betydligt senare datum. Först på 1860-talet förlorade Svenska kyrkan det monopol man haft på gudstjänster. Vi som läst Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit vet att frihet att utöva sin religion för många emigranter var en lika stark drivkraft som viljan att undkomma den svenska fattigdomen.

Idag regleras religionsfriheten i Regeringsformen: Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Vilken tro man utövar lägger sig det allmänna inte i. Verklig religionsfrihet förutsätter ett sekulariserat samhälle eftersom bara då står samhället fritt i förhållande till olika religioner. Därför måste religionen hållas utanför politiken.

I spåren på den senaste tidens storm kring miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn har såväl statsvetare som företrädare för muslimska organisationer oroat sig för att detta ger signaler till unga muslimer om att ”de inte är välkomna i politikens finrum”.
I den svenska politikens finrum utövas partipolitik. Väljarna väljer partier inte personer. Den som röstar på till exempel miljöpartiet ska veta att den som blir invald i första hand driver miljöpartistisk politik. Inte sin egen dagordning och inte sin grupps frågor.  Som politiker är man representant för sitt parti. Miljöpartiet säger sig vara ett feministiskt parti. Då får man finna sig i att bli ifrågasatt om man i en vardaglig handling som ett handslag behandlar män och kvinnor olika.

I sak är det uteblivna handslaget ingen stor fråga, men det är en symbolfråga och symboler är viktiga eftersom de markerar samhörighet. En viktig del i den samhörighet Sverige bygger på är att vi är ett sekulariserat och jämställt samhälle, där religionen hålls utanför politiken och där män och kvinnor behandlas lika. Självklart står det var och en fritt att bryta mot den normen men då får man ta konsekvenserna: att bli kritiserad och att hamna utanför de rum där besluten fattas.
Texten även publicerad i VLT 26 april 2016
 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

.