söndag 1 april 2018

Västerås kan idag inte kallas en skolstad


Stadens styrande talar i högtidliga sammanhang gärna om Västerås som ”skolstaden” och nickar högaktningsfullt mot Rudbeckiusstatyn. Idag finns inget fog för det epitetet. Faktum är att Västerås är en av landets sämsta skolkommuner. Som västeråsare skäms jag när jag ser skolstatistik som visar på bottenplaceringar för en stad som haft en tradition av att sträva mot utjämning och därför prioriterat skolan.

Ett exempel: Branschorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör regelbundet Öppna jämförelser för kommunala verksamheter. Dessa presenteras sedan i form av tabeller i kommun-och landstingsdatabasen Kolada där de som tillhör de bästa 25 procenten får grönt, de sämsta rött och de däremellan neutralt gult.
Bilden av Västerås från kommundatabasen Kolada.
Rött betyder att man tillhör den sämsta fjärdedelen.
I Västerås tabell för grundskolan 2014-2017 finns inte en grön plätt. Däremot lyser det alarmerande rött för många av jämförelsetalen och de röda rutorna har blivit fler för varje år. Om man ser till den sammanvägda rankningen har Västerås  legat på den nedre halvan, sedan 2015. I fjol var man på plats 234 av 290.

Lärarförbundet rankar också skolor utifrån delvis andra kriterier än SKL. I deras bedömningar av Bästa skolkommun ingår exempelvis också löneläge och andelen sjukskrivna lärare. Det gör inte att Västerås hamnar i bättre dager, tvärtom. Här hamnar Västerås på plats 259 av 290. Men kanske finns här också en viktig förklaring till Västerås dåliga placering. Västerås satsar mindre per elev i förskola och grundskola än nästan alla andra kommuner, plats 272 av 290 för kriteriet resurser.

Vilka konsekvenser detta får i vardagen kan man ana när man läser Skolinspektionens rapporter från de granskningar de under året gjort i Västeråsskolor. Under mars kritiseras tio kommunala skolor, varav två gymnasieskolor. Bakom de byråkratiska formuleringarna anar man en vardag av otrygghet, kränkningar, stök och brister att följa upp elever som inte når målen.

Den svenska skolan är kommunal och bör, som jag ser det, så förbli. Men kommunpolitikerna måste ta sitt ansvar. Det måste till mer resurser och ett systematiskt arbete för att få upp resultaten. I den kommande valrörelsen bör huvudfrågan vara hur resultat och arbetsmiljö kan förbättras så att Västerås åter med fog kan kalla sig skolstaden.

Texten även publicerad i VLT den 31 mars 2018






torsdag 22 mars 2018

Valstugornas tid snart förbi

Ibland känns det som om valrörelsen pågått sedan Sara Skyttedal (KD) skålade i champagne på Aros Congress Center och decemberöverenskommelsen sprack. Riktigt så är det väl inte, men klart är att denna mandatperiod inte liknar någon annan i svensk politik. En inte alltför djärv hypotes är att även årets valrörelse blir annorlunda. Hur är svårare att sia om.

Vanliga teorier är att det blir den smutsigaste valrörelse vi upplevt och att blir den mest digitala samt att det ena leder till det andra. Anonymiteten på sociala medier gör att människor tycker sig kunna kasta ur sig sådant de aldrig skulle yttra ansikte mot ansikte. 

Inte minst gäller det Twitter, men valet avgörs inte på Twitter. Där finns bara 8 procent av svenskarna. De som dominerar på Twitter är en liten kärna är politiker, journalister, statsvetare och andra opinionsbildare som förstärker varandra genom gillanden och ogillanden, följningar och avföljningar.De flesta väljare bryr sig inte. I den mån man noterar vad som händer på Twitter är det för att det rapporteras i traditionella medier.

Själv håller jag koll men känner mig ungefär som när jag tillsammans med de andra i taffliga gänget stod på skolgården och kollade in de coolare typerna och hur de positionerade sig. Ibland pep man till och kunde i lyckliga stunder få en blick från någon av de coola. Att jämföra med att idag få en uppåtriktad tumme från någon med femsiffrigt antal följare.

Vill man nå många via sociala medier är det Facebook som gäller. Där finns 62 procent av svenskarna någon gång varje vecka. Det var Sverigedemokraterna snabbast på att inse. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort uppnådde SD nästan 1,7 miljoner interaktioner, vilket är nästan lika mycket som övriga riksdagspartier tillsammans.

Riksdagsman Olle Thorell (S) från Surahammar har bestämt sig för att göra sitt för att bryta SD:s dominans. Varje dag lägger han ut en två minuters video där han redogör för sin och partiets ståndpunkt. Det är inte dagsaktuella frågor och hans åsikter överraskar knappast någon men han kan komma upp i över 5000 visningar. 
Det skulle krävas många torgmöten för att nå lika många. Deras tid är förbi. Frågan är hur det går med valstugorna.

I år kommer de att resas som vanligt och de trogna partiarbetarna stå där i sina jackor. Så länge de andra partierna finns där vågar ingen avstå. Jag kommer att sakna stugorna när de försvinner. Den dagen det sker kommer jag att starta den partipolitiskt obundna organisationen ”Rör inte min valstuga”. På programmet står att kämpa för att denna demokratiska institution ska bevaras eftersom den utgör en mötespunkt mellan väljare och valda och en påtaglig påminnelse i stadsmiljön om att det snart är val.

Fast vid närmare eftertanke blir det nog ingen organisation. Det känns lite omodernt, men kanske en Facebookgrupp.
Texten även publicerad i VLT den 19 mars 2018

torsdag 1 mars 2018

Det evigt opublicerade scoopet

Jag har proteser i båda höfterna. Fyra gånger har den vänstra hoppat ur, vilket är oerhört smärtsamt och kräver sjukhusvård. När höftledskulan väl är på plats igen återhämtar man sig rätt snabbt men för mig blev den tredje luxationen jobbigare än de andra på grund av en lite för hög dos av det smärtstillande ämnet ketamin. Vilka effekter detta fick framgår av denna text, skriven i tredje person men i högsta grad självupplevt.


 ----------------------------------------------------------------------------------------

”Jag är död.” Förvånat konstaterade hon faktum: Hon hade dött. Varför skulle hon annars befinna sig i denna oändliga vita tomhet? Nyss satt hon i soffan i sommarhuset och försökte låta bli att skrika av smärta för att inte skrämma barnen. Nu var allt som funnits omkring henne borta. Sommaren, huset, maken, barnbarnen. Allt det som varit hennes liv.

Det gör ont, ondare än att föda barn hade hon tänkt förra gången det hände. Men inte dör man väl av att kulan i höftledsprotesen hoppar ur? Kanske var det bara en slump att hennes hjärta slutade slå just när ambulanspersonalen skulle flytta henne från soffan till båren. Hennes tid var ute. Oavsett vad hon hade gjort den 11 juli klockan 9.47 så hade hon dött då. Det här var slutet. För henne. Allting annat skulle fortsätta som vanligt.

För henne fanns nu bara denna tomhet, som hon svävade runt i. Skulle det vara så här nu i evigheters evighet? Eller var den tomma vitheten bara en mellanstation på vägen mot evigheten? Förvånat konstaterade hon att hon inte var sorgsen över allt det hon lämnat, mera sakligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Allt var nytt och oprövat. Ingen som varit med om detta hade kunnat berätta och det skulle inte heller hon kunna göra. Den insikten gjorde att sakligheten för ett ögonblick ersattes av frustration.

I mer än 40 år hade hon ägnat sig åt att registrera, reflektera och rapportera men det hon nu upplevde skulle förbli orapporterat. Döden är det evigt opublicerade scoopet. Döda reportrar har förbrukat sin teckenmängd. Kanske de till och med förlorar lusten till orden. Annars hade de legat nära till hands att konstatera att hon passerat deadline, men den tanken dök aldrig upp. Hon fick annat att tänka på.

Plötsligt fylldes den tomma vitheten av ett myller av färger, blinkande ljus, prickar som kom och försvann. På en gång skrämmande och overkligt vackert. Och hon hörde musik. Den var allt annat än änglalik:

I wanna boom bang bang with your body yo
Were gonna rough it up before we take it slow
Girl lemme rock you rock you like a rodeo
(It’s gonna be a bumpy ride)

Hon kände igen det som av cykellåtarna från gymmet. Den fungerade hyggligt för att få fart på pedalerna men var inget hon skulle ha valt som the soundtrack of her death. Än mindre något hon skulle vilja ha med sig in i evigheten.

Hon hade egentligen aldrig trott vare sig på himmel eller helvete. Men om någon hade definierat helvetet som en plats där man får höra Mohombi sjunga Bumpy ride på repeat hade hon nog nickat instämmande. Då, när hon fortfarande kunde nicka.

Plötsligt greps hon av en stor förtvivlan. Inte för att hon aldrig mer skulle kunna vare sig nicka instämmande eller protestera högljutt. Hon var död. Det var som det var med den saken och inget hon kunde göra något åt. Det som trots allt gjorde henne så bedrövad var att barnbarnen skulle behöva vara med när deras farmor dog.

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne” var ett mantra hon upprepat för sig själv både glada och dystra dagar under de egna barnens uppväxt. Med barnbarnen hade det fått förnyad aktualitet.

Det här barndomsminnet hade hon velat bespara dem. Hon hade hoppats kunna ge barnen minnet av ännu en solig dag på landet. Inte minnet av hur deras pappa packade bilen för att de skulle åka och bada, men att de aldrig kom iväg för att farmor dog i sommarhusets soffa.

Förtvivlan över att hon inte kunnat förskona barnbarnen från den upplevelsen var så stark att knappt märkte Mohombis tjatande om sin bumpy ride försvann i bakgrunden. Hon kände också att vithetens viktlöshet gav vika. I stället låg hon på rygg och kände ett högst påtagligt skumpande.

Då uppstår en rispa i synfältet ovanför hennes huvud. Det är som om en osynlig hand drar isär den mjuka vithet som omslutit henne. Fram träder den kliniskt kala och hårda insidan av en ambulans.

 ”Blodtrycket är bra”, hör hon sköterskan säga samtidigt som trycket på överarmen släpper. Förtvivlan släpper däremot inte. Den är starkare än den förundran hon känner över att åter vara bland de levande.
”Barnen, barnen… De märkte väl inget”, gråter hon.
”Nej, nej. De var inte där, föräldrarna tog ut dem”, försäkrar sköterskan.

Med det låter hon sig nöja. Men självklart skapades ett barndomsminne även denna dag.

”Farmor du skrek jättemycket. Det brukar du inte göra”, sa ett av barnen efteråt.

Det hade hon ingen aning om. Hon insåg att det måste ha varit skrämmande att höra och att det gällde att påverka barndomsminnen när tillfälle gavs.

”Det var inte så farligt. Det lät nog värre än det var”, sa hon överslätande.

Men då var Bumpy ride sedan länge raderad från hennes låtlista.

























tisdag 13 februari 2018

Nya myndigheter vi kunnat vara utan


Jag är en varm anhängare av jämställdhet och ogillar segregation. Ändå jublar jag inte över att vi sedan årsskiftet har två nya myndigheter som ska främja det ena och motverka det andra: Jämställdhetsmyndigheten respektive Delegationen mot segregation, som kommer att verka under förkortningen Delmos. 

Min bristande entusiasm beror på att jag inte tror att fler myndigheter med luddiga uppdrag löser samhällsproblem. Det kräver politiskt nytänkande och handfasta åtgärder. 
I synnerhet gäller det på integrationsområdet. Det naturliga hade varit att Delmos hade hetat Integrationsmyndigheten för att visa vad man ska verka för, men det hade gett olyckliga associationer till det inte särskilt framgångsrika Integrationsverket. Det startades av socialdemokraterna 1998 och avvecklades av alliansregeringen 2007. Uppdraget var snarlikt Delmos.

Delmos, som finns i Huddinge, har en diger uppgiftslista. Enligt direktiven ska delegationen fokusera på att stärka demokratin, bekämpa brottslighet, minska långtidsarbetslöshet, lyfta skolor, stärka samhällsservicen och minska bostadssegregationen. För den nya myndighetens 15 anställda kan det framstå som en omöjlig uppgift men Delmos ska inte bedriva eget arbete, enligt utredaren Jonas Nygren, tidigare S-kommunalråd i Sundbyberg, idag chef för Hyresgästföreningen. Det är en kunskapsmyndighet med uppdrag att samordna statliga insatser och att stötta kommuner och regioner, framhöll han i en intervju i Dagens Samhälle.

Den tyngsta uppgiften för Delmos är att fördela statliga pengar som förhoppningsvis ska minska segregationen. Men om projektpengar vore lösningen på integrationsproblem skulle det se annorlunda ut i förorterna idag. I decennier har miljarder investerats i satsningar med olika namn men med lika dålig mätbar effekt. S-profilen Nalin Pekgul har varnat för att det har skapats en ”projektindustri”, som befäster gamla strukturer mellan olika grupper och som medför risk för korruption.

Även Jämställdhetsmyndigheten har fördelning av statsbidrag på sin uppdragslista. Det är det mest 
handfasta uppdraget för båda de nya myndigheterna. I övrigt ska de följa, stödja, utvärdera, initiera och givetvis samordna och bidra till samverkan. Ord som kan betyda nästan vad som helst eller ingenting.

Jag är övertygad om att regeringen vill förbättra jämställdheten och bekämpa segregationen. Men då krävs det till bostäder, jobb, lagstiftning och utbildningssatsningar. Alltså sådant som är betydligt svårare att åstadkomma än nya myndigheter. Men nu finns de där. Det är bara att önska lycka till och hoppas att dessa symbolpolitiska nykomlingar inte förhindrar verklig förändring.

Texten även publicerad i VLT 9 januari 2018



Nya

Hellre robotdusch än ingen dusch på äldre dar


”Veckans dusch” var det uttryck som gjorde mig mest beklämd i VLT:s reportage  där personal på ett äldreboende i Västerås beskrev sin arbetssituation. Brist på vikarier gjorde att de boende inte kunde få sin planerade dusch utan fick vänta till veckan därpå.

Dusch en gång i veckan är illa nog, varannan vecka är inte ett värdigt omhändertagande av gamla. Att det möjligtvis handlar om människor som inte minns när de duschade sist är inget försvar. Tvärtom, det är de som inte kan tala för sig som mest behöver omvårdnad.

Vittnesmål från ett boende ger inte hela bilden av äldreomsorgen. De flesta gamla får den omsorg de behöver. Socialstyrelsens statistik visar att 2017 var 82 procent av de boende ganska eller mycket nöjda. Siffrorna för Västerås del är sämre och går åt fel håll. Här är 80 procent nöjda, vilket är 3 procentenheter sämre än året innan.

Jag befarar att nöjdheten kommer att fortsätta minska, både här och i riket. Visserligen kommer det säkert att lovas diverse öronmärkta miljarder till äldreomsorgen i valrörelsen. Men det kommer inte att räcka. Både förväntningarna och behoven kommer att vara större än resurserna.

De yngsta och de äldsta är de dyraste medborgarna. Båda dessa grupper växer, vilket ökar kraven på offentlig verksamhet. Det är detta som kallas demografiska förändringar, vilket låter diffust och svårgripbart. Men effekterna kommer att bli högst påtagliga, om inget görs.

Om kommuner och landsting ska klara att hålla bemanningen i välfärden på nuvarande nivå behövs ett tillskott på 20 miljarder per år 2020-2030. Om detta borde regeringen berätta i budgetpropositionen, tycker Riksrevisionen i sin genomgång av budgeten. Det har man inte gjort på ett tydligt sätt. Sannolikt kommer det heller inte att talas om de långsiktiga välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Välfärdens framtidsekvation försvåras också av att det inte bara är pengar som saknas. På tio års sikt behöver välfärden rekrytera en halv miljon nya medarbetare. En lyckad integration av de flyktingar som kommit skulle underlätta. Men det räddar oss inte från omprövningar. För att klara verksamheten krävs också nya arbetssätt och att man tar till vara ny teknik, vilket bland andra SKL framhållit i sin nyligen publicerade Rekryteringsrapport 2018
Den generation jag tillhör, som nu är på väg mot äldreomsorgen, har större delen av livet sett välståndet växa. Det återstår att se hur ljuva de sista åren blir och hur många gånger i veckan vi får 

duscha när vi hamnar på hemmet. Mitt tips är att det blir dusch flera gånger i veckan men att uppgiften då sköts av en robot. Ett mardrömsscenario? Kanske men hellre det än att inte få duscha alls.

NDuschrobTexten även publicerad i VLT den 6 februari 2018.


fredag 8 december 2017

Vi ville väl men gjorde fel i flyktingpolitiken

Flyktingströmmen 2015 fick många av oss att känna att man borde göra en insats. Jag blev god man.  Under drygt ett år följde jag två afghanska killars väg genom asylprocessen. Från början såg jag det som en självklarhet att de skulle få stanna. Bara några byråkratiska hinder klarats av skulle de få börja det svenska liv de hoppats på. Det blev inte så.

Processen drog ut på tiden och hopp övergick i misströstan. År som skulle ha varit aktiva ungdomsår blev år av passiv väntan för dem som liksom så många andra i samma situation. Förslösade år, för Sverige om det är här de ska leva sina vuxna liv. För Afghanistan om de ska tillbaka dit.

Sveriges hantering av den här gruppen kännetecknas av att vilja väl men göra fel. Regeringspartiernas kompromiss från förra veckan innebär att den linjen fortsätter. Den som har varit här minst 15 månader, som var under 18 år vid ankomsten och som studerar på gymnasieskola ska få möjlighet att slutföra sin utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden. Riktigt vad förslaget innebär och vilka konsekvenser det kommer att få är fortfarande oklart

Dock tycks det som att skolresultat ska väga tyngre än skyddsbehov. Gymnasielagen, som trädde i kraft 1 juni, och som nu får ökad betydelse lägger ett tungt ansvar på lärare och skolledare för de asylsökande elevernas framtid. Lärare har upplevt sig som gränspoliser och utsatts för hård press från elever vars framtid avgörs av lärarens betygssättning.

Förespråkarna för att de unga asylsökande ska få stanna framhåller ofta att detta är en välintegrerad och studiemotiverad grupp. Alla lärare upplever det inte så och statistiken talar ett annat språk. ESO-rapporten Ankomst och härkomst visar att de ensamkommande löper en signifikant högre risk att inte klara skolan. Den statlig utredningen Fler nyanlända ska uppnåbehörighet till gymnasiet (SOU 2017:54) visade att endast 1 procent av eleverna på språkintroduktionsprogrammet klarar gymnasieexamen inom tre år, knappt 7 procent klarar det inom fyra år.

Det är inte konstigt. Afghanerna jag var god man för, hade 15 timmar undervisning i veckan. Vid utvecklingssamtalet framhölls att man också måste jobba hemma. Men det är svårt att finna motivation för det när man inte vet om man kommer att få användning för sin utbildning.

Kommunerna är också oroliga för hur de ska klara att e de nyanlända det stöd de behöver inom ramen för ordinarie skolpeng g. I en debattartikel i Dagens Samhälle krävde kommunstyrelsens ordförande i Pajala Jan Larsson (S) ett extra riktat statsbidrag. Annars finns risk för att man i kommunerna hamnar i en trist diskussion om att skolan som helhet måste spara mer för att ge de nyanlända eleverna den utbildning de behöver.

Frågorna är många på skolområdet. Andra frågor som söker svar är var de unga nyanlända ska bo. De nya reglerna kan omfatta 8000-9000 unga människor. För att deras etablering ska bli lyckad måste det finnas en plan för hur bostadsfrågan ska lösas. 
En annan fråga, som är om möjligt än svårare för politikerna, är hur de unga männen ska hitta någon att gifta sig med. I åldersgruppen 15-24 år är det idag nästan 50 000 fler män än kvinnor

Rejält höjd återvändarersättning, som ger förutsättningar för de unga männen att återvända till hemlandet för att börja på nytt och bilda familj kanske vore ett sätt att både vilja väl och göra rätt. Samtidigt vore det ett sätt för Sverige att ta vårt ansvar för att vi gett falska förhoppningar och drog ut processen orimligt länge.

En kortare version av texten var publicerad i VLT den 8 december 2017.









onsdag 8 november 2017

Ta tillbaka domstolarnas politiska makt!

I den växande populismens tid är politiker ständigt ifrågasatta. Vad ska vi egentligen ha politiker till? Det korta svaret är att de utifrån sin ideologiska övertygelse ska bilda opinion och fatta beslut. I synnerhet beslut där det finns en målkonflikt. Men tendensen idag är att politiker allt högre grad överlåter dessa uppgifter på andra. Opinionsbildningen blir en uppgift för myndigheter utan myndighetsutövning. Målkonflikterna får domstolar ta hand om. Politikerna förlorar makt.

”Jag kan inte uttala mig om hur utfallet av de fallen kommer att bli”, svarade barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér när hon fick frågan om de romska tiggarnas barn får rätt till svensk skola när Barnkonventionen blir lag.

Denna förskjutning av makt från politik till juridik kallas juridifiering och är inget som vare sig jurister eller politiker jublar åt.

– Politikerna har överlämnat makt de vill behålla till domstolarna som inte vill ha den, sa hovrättspresident Fredrik Wersäll vid ett seminarium där frågan diskuterades utifrån en rapport från Arena Idé skriven av Oskar Taxén.

En del av den makt som politikerna släppt ifrån sig är de nog glada att slippa.  Till exempel att de idag inte behöver besluta om vilka afghaner som skickas tillbaka till en oviss framtid i hemlandet. 

Däremot är det många kommunpolitiker som vill ha mer makt över miljöärenden samt plan- och byggfrågor. Domstolarna provar inte bara om beslut fattats i laga ordning utan också sakfrågan. Var ska man bygga och hur högt ska man bygga? Mark- och miljödomstolen beslutade exempelvis nyligen att det går bra att bygga höghus vid Notuddsparken i Västerås.

Och värre tycks det bli med juridifieringen. Regeringen verkar fast besluten att göra Barnkonventionen, till svensk lag. Detta trots ett samfällt nej från landets domstolar, med motivering att texten är oprecis och att det leder till att fler politiska beslut förs över till domstolarna. Beslut som kan få stora ekonomiska konsekvenser. Det har juristerna inget ansvar för. Finansieringen är politikernas ansvar, trots att de inte har makten över sakfrågan.

Denna otydlighet om ansvarsförhållandena mellan folkvalda och domstolar riskerar att bidra till att populismen förstärks. Ansvarsutkrävande är grundläggande i en demokrati, men vem är det som har ansvar? Och spelar det egentligen någon roll vem man röstar på när det i alla fall är domarna som bestämmer? 

Politikerna måste bli tydligare med vad de vill och stå för sina beslut. Att krypa bakom EU, experter och domstolar är, för att citera statsministerns favorituttryck, inte OK.